Om stress

Det är en fascinerande tid vi lever i. Över hela jorden sitter människor och knappar på mobiltelefoner. Med sin dator kan man på elektronisk väg få vänner eller spela bort allt man äger till någon okänd på andra sidan jorden. Människor har lämnat fotavtryck på månen och vi kan titta på fotografier från mars. Med rymdteleskop tror vi oss att ha sett universums yttersta gräns och vi förflyttar oss på några timmar till platser som det för bara ett par hundra år sedan tog månader att nå. Allt detta har vi människor gjort möjligt. Samtidigt begriper vi inte bättre än att utsätta vår planet, dess natur och dess levande varelser, inklusive oss själva, för en rovdrift vars make aldrig skådats tidigare.

Det ger förstås följdverkningar för oss och för Jordens natur, det är oundvikligt. Kanske som stora klimatförändringar. Men alldeles säkert också som brist på näring, friskt vatten och ren luft för många människor, brist på vila, ro och återhämtning för andra och brist på trygghet för dem som dras in i den globala virvelstorm som står omkring människosläktet. Vi lever verkligen i en tid av stora och snabba förändringar.

Så har det inte alltid varit. Det tog naturen många miljoner år att åstadkomma en varelse som kan tänka, känna, drömma och fantisera så som vi människor kan göra. En varelse som kan dra slutsatser av sin tankar och sina handlingar och som kan forma om materien med sin kreativitet och sina händer. Den varelse vi kallar människa. Kanske har vi oavbrutet intalat oss själva att vi fungerar helt annorlunda än alla andra arter på den här planeten. Men liksom allt annat liv på Jorden är också människan anpassad till dess natur och ekologi med uråldriga automatiska överlevnadsfunktioner. Därför kan vi inte ostraffad gå emot vår animala arv, och därmed beroendet av vår omgivning, hur mycket vi än försöker ignorera detta.

Människor och människoliknande varelser har funnits till i minst fyra miljoner år. Men det är bara nyligen, för kanske tiotusen år sedan, som dessa tänkande tvåbenta figurer kom sig för att sluta vandra omkring och livnära sig på jakt och insamling av rötter, bär och annat ätbart de kom över. Istället slogde sig ner i byar och ägnade sig åt jordbruk. Så byggde de betydligt mer komplexa samhällen än de kunde göra som nomader.

Människans förtjusning över sin mentala potential att skapa och förändra förefaller att ha ökat i samma grad som våra samhällen har tilltagit i storlek och komplexitet. I dag kan vi konstatera att vår förälskelse i intellekt och skaparförmåga allt oftare segrar över insikten om att vi människor faktiskt också bara är tvåbenta flockdjur. Intelligenta ja, men också styrda av automatiska biologiska program som gör oss totalt beroende av ett fungerande samspel med den natur som vi inte bara lever i utan faktiskt är en del av.

Då uppkommer förstås frågan om hur stor vår biologiska anpassningsförmåga är till allt det som vi hittar på och försöker förverkliga. Allt som har att göra med mänskligt liv på den här planeten är så mycket mera utvecklat – invecklat kanske är det rätta ordet – än det var en gång i tiden. Har vi utvecklats biologiskt och mentalt i samma takt som vi har utvecklat vår teknik att konstruera om världen?

Det verkar inte så. När en stor del av människorna på jorden inte har tillgång till näring och vatten dör andra av övermättnad. När många är så fattiga att deras livsfunktioner drabbas av ohälsa och sjukdom, då sliter andra med att förbättra sina redan goda materiella förhållanden så att också deras livsfunktioner påverkas i negativ riktning. Vad håller vi på med, vi människor? Varför beter vi oss så? Det finns förstås många svar på den frågan, helt beroende på vilket teoretiskt koncept som för tillfället känns mest tilltalande för den som anser sig ha ett svar. Nya föståelsekoncept och tankekonstruktioner skapas hela tiden och debatten mellan tänkarna pågår ständigt.

I allt detta funderande och pratande och skapande som vi så gärna ägnar oss åt finns det dock något som definitivt inte är ett teoretiskt antagande utan ett faktum. Och det är att människan i första hand är en biologisk varelse som är framsprungen ur planeten Jorden, dess rytmer, dess fysikaliska förhållanden och dess ekologi. Till sin fysiska och biologiska funktion, det vill säga kropp, liv och överlevnad, är människan helt anpassad till Jordens särart bland ett otal andra tänkbara miljöer i kosmos. Även om hon skiljer sig från övrigt liv på Jorden genom sina mentala förmågor så räcker det, så långt vi vet i dag, inte enbart med medvetandets funktioner för att leva på den här planeten. En kropp måste till och den är från första ögonblicket av sin tillkomst totalt integrerad med de fysiska förhållanden som råder här. Vi är så illa tvungna att anpassa oss till dem. Om vi inte gör det kommer både våra biologiska och våra mentala livsfunktioner i obalans. Att vi prioriterar intellekt och logiskt tänkande, och samtidigt förväntar oss att kroppen i alla lägen hänger med i vår mentala lek, hjälper inte. Livet på den här planeten är biologiskt och vi är biologiskt levande varelser. Det kan vi inte ignorera utan att skada oss själva, som individer och som släkte.

Vad är vi då? Människan är i första hand ett däggdjur. En levande biologisk varelse som föder levande ungar. En och annan har förstås svårt att acceptera ett så förenklat synsätt och menar att människan är mycket mer än så.

Visst, det är hon också. Eller, riktigare sagt, hon kan hon bli så mycket mer än övriga djur på vår planet. Men vi har en biologisk kropp, precis som de andra varelserna, och den utgör så att säga vårt visum och vårt uppehållstillstånd på den här planeten. Att förneka att det förhåller sig så är bara dumt. Var och en kan ju faktiskt upptäcka detta själv. Det som dock skiljer oss från de andra däggdjuren är, så långt vi vet, vår mentala förmåga att göra oss komplicerade föreställningar om oss själva och om den värld vi lever i. Vi äger alltså inte bara medvetande utan kan också utveckla medvetenhet, detta märkliga fenomen som tillåter att vi kan säga ”jag vet att jag är jag”, eller ”jag vet att jag vet”. I detta skiljer vi oss troligen från de andra däggdjuren, mer ju mera vi har arbetat på att utveckla vår egen individuella medvetenhet. Det faktum att den mänskliga kroppen dessutom har de fantastiska verktyg som händerna utgör skiljer oss ännu mera från de andra djuren.

Nu kan man förstås placera en beskrivning av människan vid den andra änden av skalan också. En varelse som har sinne för skönhet, för kärlek, för musik och poesi, och till och med för filosofi och teologi, måste väl i grunden vara något annat än bara biologiska funk-tioner? Kanske en själsvarelse som för tillfället befinner sig i en kropp? Eller någon annan sorts kroppslös personlig medvetenhet vars liv består av drömmar om att ha en kropp? Båda teorierna, och många fler dessutom, bygger på människors urgamla förhoppning om att kroppens död skall innebära något annat än att vi bara löses upp och återgår till själlös materia.

Vem vet, det kanske är så. Men - och detta är ett stort men - hur det än förhåller sig med våra eventuella möjligheter till liv i okända dimensioner och okända former så är det vår biologiska kropp som garanterar vår existens här på jorden. Får kroppen inte fungera efter de villkor som den sedan urminnes tider har anpassats till så kan dess funktioner ta skada.

Men eftersom kropp och sinne befinner sig i ett ständigt samspel kommer också sinnet att utsättas för skadliga belastningar om kroppen fungerar dåligt. Sinnesbelastningen kan i sin tur återverka skadligt på kroppen. Och om vi mår dåligt så kommer förmågan att bibehålla harmoniska relationer med omgivningen kanske också att påverkas negativt. Också detta återverkar på sinnet och kroppen. Därmed uppstår onda förstärkningscirklar som själva kommer att fungera som stressorer.

Att inte medvetet kunna påverka och kontrollera kroppsfunktionerna så som vi skulla vilja kan ju kännas frustrerande. Att dessutom inte alltid kunna förmå att pressa kroppen till de prestationer som man anser att den bör klara kan också kännas som ett misslyckande. Utpräglade pliktmänniskor, överentusiastiska arbetsmyror, storvulna samhällsplanerare och vinstsugna marknadsoptimister har många gånger skenat i väg rätt långt från insikten om vad deras egna, och andras, biologiska och mentala system kan tåla.

Det är nu man kommer in på begreppet stress. Det viktigaste är egentligen inte att skaffa sig kunskap om allt vad man i dag vet om stress. Lika viktigt är att lära sig något om sin egen personliga känslighet för stress. En medveten och realistisk hantering av stressorer i den aktuella livssituationen minskar utsattheten för skadlig stress.

Själva benämningen stress har att göra med den spänning och hållfasthet som finns i olika material, till exempel i betong. Den ungersk–kanadensiske läkaren Hans Selye (1907-1982) lanserade begreppet stress i första hand för biologiska funktioner men senare också för människans mentala och sociala funktioner. Biologisk stress är en en inre ”spänning” som uppstår som resultatet av pågående livsfunktioner i och mellan kroppssystemen. Dessa samspel kan belastas av påverkan från den yttre världen men också av kroppens och sinnets egna aktiviteter. Varje kraftfull påverkansfaktor kallar man ”stressor”. Stress är själva den ökade inre aktiviteten, ”spänningen”, i de kroppssystem som i högre eller lägre grad aktiveras av stressorn. Det rent biologiska syftet med detta är, enligt Hans Selye, att bevara funktionen och balansen i och mellan kroppens livsuppehållande system, trots en ständig påverkan utifrån.

Detta samspel mellan viktiga inre funktioner är förutsättningen för att en biologisk varelse skall kunna fortsätta fungera i en omgivning där många skiftande faktorer kan påverka henne. Hur skulle hon annars kunna behålla en jämn kroppstemperatur i arktiska eller tropiska klimat? Eller, för att ta ett annat exempel, hur skulle kroppen kunna klara av att bekämpa olika bakterier och virus om inte immunförsvaret, ibland under lång tid, kunde anpassa och variera sitt motstånd mot dem.

Kroppens förmåga att med hjälp av ett stort antal styrprogram balansera sina livsfunk-tioner brukar kallas ”homeostas”. Den är förutsättningen till att vi kan leva och fungera i många olika slags miljöer. Homeostasen upprätthålls av en mängd överlevnadssystem som faktiskt har en näst intill otrolig anpassningsförmåga. Men, som allting annat i universum, finns det naturligtvis också en gräns för detta. Alltför starka eller långvariga belastningar kan resultera i nedsatt funktion och eventuellt i haveri av ett eller flera av dessa system.

Med hjälp av detta sätt att se på människan kan man definiera begreppen hälsa, ohälsa, sjukdom och död. Om upplevelsen av det vi kallar hälsa på kroppsnivån motsvaras av en normal homeostas med balans i och mellan kroppssystemen, skulle man kunna benämna en begränsad obalans i ett eller flera system som ohälsa. När då något, eller flera, system till slut havererar i sin funktion, skulle man kunna kalla detta för sjukdom. Och när tillräckligt många av livssystemen har havererat och organismen inte visar några tecken på aktiva funktioner säger vi att kroppen är död.

Det här synsättet kan vara särskilt användbart i en tid där man i materiellt avancerade samhällen allt oftare grundar medicinska bedömningar på teknologiska analyser och kemiska botemedel. Sådana riktar sig än så länge huvudsakligen in på enskilda kropps- och sinnesfunktioner men inte på biologisk och mental systemobalans. Man tycks ha svårt att ta till sig koncept som visar att själva livsfunktionen hos alla levande biologiska varelser i princip kan förstås som dynamiskt rörliga system vilka är beroende av det balanserande samspelet mellan komplicerade undersystem i kroppen och sinnet. För att inte tala om det oavbrutna samspelet mellan detta överordnade system och de likaledes dynamiskt rörliga system som vi kallar natur och samhälle.

Alltså är förståelse för den här typen av interaktioner mellan olika typer av dynamiskt rörliga system nödvändig för en allmän förståelse av biologiskt liv. För dem som nu studerar levande organismers funktion och plats i Jordens ekologiska system tycks detta vara helt uppenbart.  Men när det gäller alla oss andra så verkar vi ofta ha svårt att tänka på samma sätt. Trots att vi lever i en tid då denna förståelse kan vara absolut avgörande för människosläktets hälsa och överlevnad.

Stressorer kan inverka på våra biologiska system på tre nivåer

Hans Selye ansåg att kroppssystemens reaktion på skadlig belastning är dels beroende av den belastande stressorns styrka i förhållande till kroppens förmåga att stå emot och dels beroende av den tid som stressorn belastar ett eller flera av individens system. Selye kunde urskilja tre reaktionsnivåer och kallade dem tillsammans Adaptionssyndromet (adaption = anpassning).

1) Alarmreaktionen är det omedelbara svaret på en stark påverkan på ett eller flera av orga-nismens system. Om en utifrån kommande skadlig påverkan är så stark att de viktigaste livsuppehållande funktionerna havererar så innebär det förstås kroppens död. Om detta inte inträffar och stressbelastningen står kvar så uppstår

2) Anpassningsstadiet som kännetecknas av att det först belastade systemet under kortare eller längre tid lyckas stå emot stressorn och därmed fortsätter att fungera i någorlunda normal balans. Denna anpassning till stressorn kräver en förhöjd aktivitet i det belastade systemet. Resurserna för den ökade aktiviteten ställs till förfogande av andra av kroppens livsviktiga system. Det kommer att öka deras aktivitetsnivå vilket innebär ökad fysiologisk stress i ett antal av kroppens livssystem. På det sättet kan kroppen under ganska lång tid bjuda motstånd mot stressorer och hålla sina livsfunktioner igång på någorlunda normal nivå. Men om belastningen utifrån inte upphör och kroppssystemens funktionsbevarande resurser sviktar så kan tillståndet gå över till

3) Utmattningsstadiet vilket innebär en allvarlig nedsättning av funktionerna, vanligen i flera fysiologiska och mentala system. Om detta visar sig i tydligt identifierbara symtom anser man att sjukdom föreligger.

Har man drabbats av en lokal funktionsnedsättning i något av kroppens system så möter man vanligen förståelse både inom sjukvården och i samhället. Men när det huvudsakligen rör sig om diffust upplevda symtom så kan den medicinska förståelsen ofta visa sig vara väldigt grund. Det finns i dag stor kunskap om människans organsjukdomar. Och det finns också många sätt att minska eller häva dem med medicinsk behandling. Det som man dock inte alltid är tillräckligt medveten om är samtidiga funktionsnedsättningar i andra viktiga fysiologiska och mentala system som också är indragna i utmattningsprocessen. Den som drabbats upplever det tillståndet ofta som en känsla av diffus ohälsa vilket vanligen är svårt att diagnostisera med laboratorieprover och tekniska apparater. Modernt utbildade läkare har då svårt att komma fram till en tillförlitlig diagnos. När det gäller ett koncept för generell individuell ohälsa, vilken ju kan beskrivas som mer eller mindre obalanserad funktion i ett antal av våra livssystem, finns det fortfarande en brist av förståelse för de blandade och diffusa symtom som den drabbade ofta visar upp, likaväl som det saknas objektiva sätt att upptäcka deras orsak.

I det här sammanhanget är det är viktigt att komma ihåg att själva hjärnan inte är samma sak som sinnet. Hjärnan är ett biologiskt organ som hör till kroppen. Dess funktioner kan ta skada vid långvarig stressbelastning, vilket innebär att även själva hjärncellerna kan skadas. En sådan vävnadsskada ger ofta medicinskt synliga och objektivt mätbara symtom. Men långvarig stresspåverkan på hjärnan kan också också visa sig som nedsatt mental uthållighet, trötthet och känsloförändringar. Sådant betraktas inte sällan med viss skepsis av människor och i värsta fall också av den drabbade själv. Man tror gärna att det handlar om enbart sociala beteenden. Men att starka och långvarigt kvarstående stressorer kan ge skadliga förändringar av våra fysiologiska och mentala funktioner råder det numera inte något som helst tvivel om.

Alla djur som lever fritt i naturen är helt beroende av fysikaliska faktorer, inom dem själva och i deras omgivning. Dräglig temperatur, frisk luft och tillgång till vatten och mat är avgörande för deras överlevnad. Om någon av dessa faktorer påtagligt avviker från djurets behov kommer den avvikelsen att verka som en biologisk stressor. Djurets kroppssystem påverkas direkt. Det samma gäller oss människor. Men också vilda djur har, liksom människan, i sin omgivning stressorer som påverkar deras kropp via sinnet. En vuxen hare vet att det finns hungriga rävar och är alltid uppmärksam på oroande ljud.  Blir något ljud särskilt påtagligt så stelnar den till och gör sig beredd att snabbt springa sin väg från faran. Reaktionen beror då inte enbart på att harens hörselorgan tar emot en tryckförändring i luften (ljudet). Ljudet är också en mental trigger som väcker rädslekänslan. Den är i sin tur en stressor som aktiverar harens kroppssystem till flykt. En tiger är uppmärksam på samma sätt, den stelnar också till när den hör något misstänkt. Men mentalt gör den sig kanske beredd att anfalla det misstänkta hotet.

Dessa urgamla genetiska program går ut på överlevnad. Människan skiljer sig inte från andra djur i det hänseendet. Den amerikanske fysiologen Walter Cannon (1871–1945) gav denna nedärvda livsbevarande reaktion namnet ”Kamp–Flykt mekanismen”. Den utlöses hos alla däggdjur när de upplever hot och syftar till att förbereda individen till att antingen kämpa för livet eller fly för livet. Bådadera görs naturligvis med kroppen. Men för att den här viktiga överlevnadsmekanismen skall komma i gång fordras alltså att djuret också reagerar mentalt på något som det känner igen som ett hot. En upplevelse av hot väcks i djurets sinne. Sinnet kommer då att snabbt stimulera hjärnans vävnader vilka i sin tur stimulerar kroppssystemen till den högre aktivitet som gör det möjligt för djuret att kämpa eller springa sin väg. Djuret kommer därmed att befinna sig på en hög stressnivå.

Människor som lever i fredliga samhällen med en allmänt hög levnadsstandard har nor-malt inte särskilt många allvarligt kroppspåverkande stressorer i sin omgivning. De har vatten, mat, tak över huvudet och värme i bostaden när det behövs. Kroppssjukdomar kan i de flesta fall behandlas ganska effektivt. Luftkvaliteten är väl inte den bästa överallt men är sällan direkt giftig. Hungriga rovdjur springer inte heller löst omkring. Hotet att plötsligt bli dödad av farligheter i natur och samhälle är inte särskilt stort i fredliga och materiellt utvecklade samhällen. Trots detta ökar frekvensen av stressjukdomar och stressrelaterad ohälsa i dessa länder. Vad är det då som stressar oss så svårt?

Svaret är ganska enkelt. Om våra förhöjda stresstillstånd inte beror på påfrestningar och hot som själva naturen utsätter oss för så återstår bara två orsaker till förhöjd inre stress. Den ena kan vara de sociala strukturer och funktioner vi ingår i, till exempel yrkesarbete och våra relationer till andra. De är således mentala stressorer som utgår från omvärlden. Den andra stressproducenten kan, logiskt sett, bara vara våra egna individuella hotbilder som ju ofta inte motsvaras av den yttre verkligheten.

Jag tror att många, kanske med en viss entusiasm, kommer att hålla med mig om att det är händelser och förändringar i omvärlden som stressar oss mest. Men ingen kan förneka att vi som individer också är skapare av våra egna förhöjda stressnivåer genom den betydelse som vi själva ger vår egen tolkning av vad som utgör hot för oss. Det hot vi kan uppleva känslomässigt speglar dock ofta inte den verkliga yttre situationen utan bara vår mentala bild av den.

Det är värt att påpeka att vår reaktion på upplevd rädsla inte i första hand är en moralisk fråga: ”ta ansvar för hur du fungerar”. Vi kan inte behöva be om ursäkt för omedvetna sätt att oroa oss eller vår rädsla för det som vi tycker att vi varseblir i omvärlden. Därför har vi ingen anledning att skuldbelägga oss själva, eller våra medmänniskor, för sättet att tolka det vi upplever. Det skulle dessutom öka våra stressnivåer. Nej, här måste man förstå att det handlar om medvetna eller omedvetena mentala och fysiologiska programmeringar och reaktioner som alla syftar till överlevnad, vare sig de är genetiskt ärvda eller inlärda. Men eftersom vi ändå är människor så har vi möjligheten att använda vår intelligens och vår logiska förmåga att själva våga se våra rädslor och föreställningar och försöka motverka uppenbart falska meddelanden från sinnet.

Två typer av känslor är alltså förknippade med kamp-flykt reaktionen. Den ena är rädsla, i sin lindrigaste form som oro och i sin svåraste form som ångest. Den andra känslan är ilska och vrede. Här kan man verkligen se det nära samspelet mellan sinne och kropp. En rejäl rädsla får mig att springa fortare om jag måste komma undan ett hungrigt rovdjur. Och om jag inte kan fly kämpar jag förstås bättre om jag är våldsamt arg.

Om jag lyckas springa ifrån den fara som hotar mig så kommer den stressutlösta ökade energin och spänningen i kroppen och sinnet att förbrukas av ansträngningen. Jag kan känna mig totalt utmattad men min stressnivå sjunker och de system som hade aktiverats till högre aktivitet återgår till en mera normal funktion. Alltså har den kroppsansträngning som flykten innebär sänkt min stressnivå. På samma sätt förhåller det sig förstås om jag har kämpat med angriparen och vunnit. Om jag inte lyckas med något av de här två sätten att överleva fysiskt så finns det enligt modern vetenskap en tredje reaktion: jag försöker att spela död och hoppas att rovdjuret, det vill säga faran, inte lägger märke till mig. Så förhåller det sig kanske i det ursprungliga naturliga livet. Men för oss människor blir situationen mycket mer komplicerad.

Stress i det moderna samhället

Att leva och verka i ett modernt samhälle ställer oss inför radikalt annorlunda villkor än de som urmänniskan levde under. Den omedelbara kroppsreaktionen på ett upplevt hot, som kunde vara livräddande i djungeln, räddar oss vanligen inte från den sortens hot som vi kan uppleva i våra samhällen. Tvärtom är denna urgamla kamp-flykt mekanism ofta skadlig i våra relationer med andra människor. Mycket av det vi uppfattar som hot är inte av den arten att man kan slå ihjäl det eller springa ifrån det. Och om vi reagerar med den tredje typen av överlevnadsreaktion och försöker att göra oss osynliga eller ”spela död” så hjälper det vanligen inte heller. Ännu mindre kan vi fysiskt fly från egna inre hotbilder i form av frustration och missbelåtenhet med oss själva, lika lite som vi fysiskt kan slåss mot känslor av underlägsenhet, pessimism och uppgivenhet.

Oroande situationer i vår omvärld kan, med eller utan vår medverkan, förändras till det bättre och då upphör de att vara stressorer. Men ökad inre stress som orsakas av våra egna föreställningar kan inte förändras utan vår egen medverkan. Vi måste försöka se på oss själva och på de filter av ängslan och otrygghet genom vilka vi ser på världen. Visserligen kan inre oro försvagas med diverse medikamenter. Men om ständig medicinering är förutsättningen för att uppleva inre balans och harmoni så är man i längden illa ställd. Även läkemedel har sina negativa verkningar, i detta fall ofta på den mental klarheten och skärpan. Dessutom är man beroende av att någon skriver ut drogerna. På längre sikt fungerar det bättre om man lär sig att själv sänka sin stressnivå på andra sätt än med medicinering. Man kan öka sin stresstolerans genom att lära sig mer om sig själv och sina reaktioner på det man uppfattar som hotande. Ett sådant inre arbete leder så gott som alltid till personlig utveckling och mognad. Man kan säga att det är ett fungerande sätt att lära sig att bättre hantera livets svårigheter.