Om stress

Det är en fascinerande tid vi lever i. Över hela jorden sitter människor och knappar på mobiltelefoner. Med sin dator kan man på elektronisk väg få vänner eller spela bort allt man äger till någon okänd på andra sidan jorden. Människor har lämnat fotavtryck på månen och vi kan titta på fotografier från mars. Med rymdteleskop tror vi oss att ha sett universums yttersta gräns och vi förflyttar oss på några timmar till platser som det för bara ett par hundra år sedan tog månader att nå.

Allt detta har vi människor gjort möjligt. Samtidigt begriper vi inte bättre än att utsätta vår planet, dess natur och dess levande varelser, inklusive oss själva, för en rovdrift vars make aldrig skådats tidigare.

Det ger förstås följdverkningar, det är oundvikligt. Kanske klimatförändringar, men all-deles säkert brist på näring, friskt vatten och ren luft för många människor, brist på vila, ro och återhämtning för andra. Och brist på trygghet för dem som dras in i den globala virvel-storm som står omkring människosläktet. Vi lever verkligen i en tid av stora och snabba förändringar.

​

Så har det inte alltid varit. Det tog naturen många miljoner år att åstadkomma en varelse som kan tänka, tycka och resonera. En som kan dra slutsatser av sin tankar och sina hand-lingar och som kan forma om materien med sin kreativitet och sina händer. Alltså den varelse som vi kallar människa. Men liksom allt annat liv på jorden är naturligtvis också människan på ett förunderligt komplicerat sätt anpassad till sin naturliga omgivning med automatiska överlevnadsfunktioner som styrs av nedärvda program som har tiotals och hundratals miljoner år på nacken. Därför kan hon inte ostraffad gå emot sin animala natur hur mycket hon än försöker bortse från den med sin tanke- och föreställningsförmåga. 

​

Människor och människoliknande varelser har funnits till i minst fyra miljoner år. Men det är bara nyligen, för kanske tiotusen år sedan, som dessa tänkande tvåbenta figurer kom sig för att sluta vandra omkring och livnära sig på jakt och insamling av rötter, bär och annat ätbart de kom över. I stället började de att slå sig ner i byar och ägna sig åt jordbruk. Så byggde de mer komplexa samhällen än de kunde göra som nomader. Och komplexa sam-hällen blev det verkligen, i allt högre grad ju längre tiden gick.

​

Många ser detta som ett tecken på människosläktets storhet. Kanske det. Men, det måste också erkännas att dessa tvåbenta flockdjurs förtjusning över sin mentala potential till skapelse och förändring förefaller ha ökat i samma grad som deras samhällen tilltog i stor-lek. I dag kan vi konstatera att det nu existerande människosläktets förälskelse i intellekt och skaparförmåga allt oftare segrar över insikten om att vi människor också är kompri-merade paket av biologisk automatik vilken är totalt beroende av att vi ingår i ett funge-rande samspel med den natur vilken vi är en del av.

​

Då uppkommer förstås frågan om hur stor vår förmåga att anpassa oss själva till allt vi hittar på egentligen är. Allt som har att göra med mänskligt liv på den här planeten är så mycket mera utvecklat – invecklat kanske är det rätta ordet – än det var för bara några hundra år sedan. Har vi utvecklats biologiskt och mentalt i samma takt som vi har utveck-lat vår teknik att konstruera om människornas värld med den påverkan det har på naturen och på oss själva?

Det verkar inte så. När en stor del av människorna på jorden inte har tillgång till näring och vatten dör andra av övermättnad. När åtskilliga inte har en meningsfull sysselsättning, och lider av det, går andra under av överbelastning. När många är så fattiga att deras livsfunk-tioner påverkas negativt mot ohälsa och sjukdom, då sliter andra med att förbättra sina redan goda materiella förhållanden så att också deras livsfunktioner påverkas i negativ riktning. Vad håller vi på med, vi människor? Varför beter vi oss så?

​

Det finns förstås många svar på den frågan, helt beroende på vilket teoretiskt koncept som för tillfället känns mest tilltalande för den som anser sig ha ett svar. När det gäller att skapa nya tankekonstruktioner finns alltid mycket att välja på och debatten mellan tänkarna på-går ständigt.

I allt detta funderande och pratande som vi så gärna ägnar oss åt finns det dock något som definitivt inte är ett teoretiskt antagande utan ett faktum. Och det är att människan i första hand är en varelse som är framsprungen ur planeten Jorden, dess rytmer, dess fysikaliska förhållanden och dess ekologi. Till sin funktion och överlevnad är människan helt anpas-sad till Jordens särart bland ett otal andra tänkbara miljöer i kosmos. Även om hon skiljer sig från övrigt liv på Jorden genom sina mentala förmågor, räcker det så långt vi vet i dag inte enbart med medvetandets funktioner för att leva på den här planeten. En kropp måste till och den kroppen är från första ögonblicket av sin tillkomst totalt samordnad med de fysiska förhållanden som råder här. Vi är så illa tvungna att anpassa oss till dem. Om vi inte gör det kommer både våra biologiska och våra mentala livsfunktioner i obalans. Att vi prioriterar intellekt och logiskt tänkande och samtidigt förväntar oss att kroppen i alla lägen hänger med i våra teorier hjälper inte. Rent biologiskt är vi det vi är.

​

Vad är vi då? Människan är i första hand ett däggdjur. En levande biologisk varelse som föder levande ungar. En och annan har svårt att acceptera ett så förenklat synsätt och menar att människan är mycket mer än så.

Visst, det är hon också. Eller, riktigare sagt, hon kan hon bli så mycket mer än övriga djur på vår planet. Men vi har en biologisk kropp, precis som de andra varelserna, och den utgör så att säga visum för vårt uppehållstillstånd på den här planeten. Att förneka att det förhåller sig så är bara dumt. Var och en kan ju faktiskt upptäcka detta själv.

Det som dock skiljer oss från de andra däggdjuren är, så långt vi vet, vår mentala förmåga att göra oss komplicerade föreställningar om oss själva och om den värld vi lever i. Vi äger alltså inte bara medvetande utan kan också utveckla en medvetenhet, detta märkliga feno-men som tillåter att jag kan säga att jag vet att jag är jag, eller jag vet att jag vet. I detta skil-jer vi oss troligen från de andra däggdjuren, mer ju mera vi har arbetat på att utveckla vår egen individuella medvetenhet. Det faktum att den mänskliga kroppen dessutom har de fantastiska verktyg som händerna utgör skiljer oss ännu mera från de andra djuren. 

​

Nu kan man förstås placera en beskrivning av människan vid den andra änden av skalan också. En varelse som har sinne för skönhet, för kärlek, för musik och poesi, och till och med för filosofi och teologi, måste väl i grunden vara något annat än bara biologiska funk-tioner? Kanske en själsvarelse som för tillfället befinner sig i en kropp? Eller någon annan sorts kroppslös personlig medvetenhet vars liv består av drömmar om att ha en kropp? Båda teorierna, och många fler dessutom, bygger på människornas urgamla förhoppning om att kroppens död skall innebära något annat än att vi efter en tid bara löses upp och återgår till själlös materia.

​

Vem vet, det kanske är så. Men - och detta är ett stort men - hur det än förhåller sig med våra eventuella möjligheter till liv i okända dimensioner och okända former så är det vår biologiska kropp som garanterar vår existens här på jorden. Får kroppen inte fungera efter de villkor som den sedan urminnes tider har anpassats till, kan dess funktioner ta skada. Kropp och sinne befinner sig i ett ständigt samspel och därför kommer också sinnet att utsättas för skadliga belastningar om kroppen fungerar dåligt. På grund av detta ständiga samspel kan sinnesbelastningen i sin tur återverka skadligt på kroppen. Så uppstår onda förstärkningscirklar inom oss. Detta påverkar förstås vår förmåga att fungera harmoniskt i vårt samspel med omvärlden, till exempel i relationer och arbete. Om vi då upplever dessa relationer som jobbiga och hotfulla så uppstår naturligtvis också den vägen en negativ in-verkan på sinnet och i förlängningen på kroppen.

Att vi med vår vilja dessutom inte alltid förmår styra kroppens funktioner till de nivåer som vi anser att de bör klara av, utgör naturligtvis en hämsko för en hel del människor. Utpräg-lade pliktmänniskor, överentusiastiska arbetsmyror, storvulna samhällsplanerare och vinstsugna marknadsoptimister har i sin föreställningsvärld många gånger skenat i väg rätt långt från insikten om vad deras egna, och andras, biologiska och mentala system kan tåla.

​

Det är nu man kommer in på begreppet stress. Det viktiga är egentligen inte att skaffa sig kunskap om allt vad man i dag vet om stress. Viktigare är nog att lära sig något om konsten att själv minska sin utsatthet för stresspåverkan. Något måste man dock veta om stress-begreppet för att man skall kunna förstå sina egna reaktioner på sådant som höjer den inre stressen. En viss kunskap om ämnet är en alltid en förutsättning för framgångsrika prak-tiska handlingar.

​

Själva benämningen stress har att göra med den spänning och hållfasthet som finns i olika material, till exempel i betong. Den ungersk–kanadensiske läkaren Hans Selye (1907-1982) lanserade begreppet i första hand för biologiska funktioner, men senare också för människans mentala och sociala funktioner.

Biologisk stress är en reaktion, en inre ”spänning”, som uppstår om kroppssystemens funktion och harmoniska samspel med varandra belastas av påverkan från omgivningen. Påverkansfaktorn benämner man stressor. Stress är själva den ökade inre aktiviteten ”spänningen” som aktiveras av stressorn. Det rent biologiska syftet är att bevara funktion och balans i och mellan kroppens livsuppehållande system, trots yttre påverkan på dem.

​

Detta samspel mellan viktiga inre funktioner är förstås förutsättningen för att en biologisk varelse skall kunna fortsätta fungera i en omgivning där många skiftande faktorer kan påverka henne. Hur skulle hon annars kunna behålla en jämn inre temperatur i arktiska eller tropiska klimat? Eller, för att ta ett annat exempel, hur skulle kroppen kunna klara av bakterieinfektioner om inte immunförsvaret, ibland under lång tid, kunde anpassa och variera sitt motstånd mot bakterierna.

​

Kroppens förmåga att med hjälp av ett stort antal styrprogram balansera sina livsfunk-tioner brukar kallas homeostas. Den är förutsättningen till att vi kan leva och fungera i många olika slags miljöer. Homeostasen upprätthålls av en mängd överlevnadssystem som faktiskt har en näst intill otrolig anpassningsförmåga. Men, som allting annat i universum, har de naturligtvis också en gräns för hur stora eller långvariga belastningar de kan utsät-tas för utan att komma i obalans eller haverera.

​

Med hjälp av detta sätt att se på människans funktioner kan man definiera begreppen hälsa, ohälsa, sjukdom och död. Om upplevelsen av det vi kallar hälsa på kroppsnivån motsvaras av en normal homeostas med balans i och mellan kroppssystemen, skulle man kunna kalla obalans i ett eller flera system för ohälsa. När då något system till slut havere-rar i sin funktion, skulle man kunna kalla detta för sjukdom. Och när tillräckligt många av livssystemen har havererat upphör organismens funktioner vilket vi kallar döden. Det här synsättet är särskilt användbart i en tid där man på grund av överdriven tro på teknolo-giska analyser och kemiska botemedel huvudsakligen intresserar sig för enskilda kropps- och sinnesfunktioner och har svårt att förstå komplicerade funktionsnedsättningar som kropp och sinne kan drabbas av.

Förståelse för att nedsatt funktion kan vara resultatet av successiv och samtidig obalans i flera system är nödvändig när vi ser på allt biologiskt liv. Diskuterar man ekologiska system i naturen är det självklart. Men när det gäller oss själva tycks vi inte tänka på samma sätt. Ändå lever vi i en tid då den förståelsen kan vara avgörande för individers och samhällens hälsa och överlevnad.

​

Hans Selye menade att kroppssystemens reaktion på en skadlig belastning kan ske på tre nivåer. Styrkan och arten av reaktionerna skulle då dels vara beroende av den belastande stressorns styrka i förhållande till kroppens förmåga att stå emot och dels beroende av den tid som stressorn belastar ett eller flera av individens system. Selye kunde urskilja tre re-aktionsnivåer och kallade dem tillsammans Adaptionssyndromet (adaption = anpassning).

​

1) Alarmreaktionen är det omedelbara svaret på en stark påverkan på ett eller flera av orga-nismens livssystem. Det säger sig självt att om en utifrån kommande skadlig påverkan är så stark att de viktigaste livsuppehållande funktionerna havererar omgående, är nästa stadi-um döden. Men om detta inte inträffar och belastningen står kvar så uppstår

​

2) Anpassningsstadiet som kännetecknas av att det först belastade systemet under kortare eller längre tid lyckas stå emot stressorn och därmed fortsätter att fungera i någorlunda normal balans. Denna anpassning till stressorn kräver vanligen en förhöjd aktivitet i det belastade systemet. Resurserna för den ökade aktiviteten ställs till förfogande av andra av kroppens livsviktiga system vilka då själva drivs till högre aktivitet. Man säger att det före-ligger en ökad fysiologisk stress. På det sättet kan kroppen under ganska lång tid bjuda motstånd mot stressorer och hålla sina normala livsfunktioner i gång. Men inte hur länge som helst. Om belastningen utifrån inte upphör och kroppssystemens funktionsbevaran-de resurser sviktar så kan det mest belastade systemet gå över till

​

3) Utmattningsstadiet vilket innebär en stark nedsättning av funktionen i vanligen flera fysiologiska och mentala system. Oftast havererar något av dem och då anser man att sjukdom föreligger. Har man råkat ut för ett sådant haveri i något av sina kroppssystem möter man vanligen förståelse både inom sjukvården och i samhället. Det finns ju mycket kunskap om lokala systemhaverier, det vill säga organsjukdom, och det finns också många sätt att minska eller häva funktionsnedsättningen med medicinsk behandling. Det som man dock inte alltid tänker på är att om anpassningsstadiet har dragit långt ut på tiden är så gott som alltid flera andra system också indragna i utmattningsprocessen. Det kan då många gånger bli svårt att bli trodd när man försäkrar att man inte mår och fungerar så bra som personer med en mera inskränkt medicinsk syn på människan anser att man borde göra.

När det gäller begreppet ohälsa, vilket i dag kan definieras som mer eller mindre obalan-serad funktion i flera av våra livssystem, så har man fortfarande inte någon allmän förstå-else för dessa tillstånd och man har många gånger inte heller några säkra objektiva sätt att påvisa dem.

​

Det är viktigt att komma ihåg att själva hjärnan inte är samma sak som sinnet. Hjärnan är ett biologiskt organ som hör till kroppen. Alltså kan också hjärnan vid långvarig stress-belastning ta fysiologisk skada, vilket innebär att hjärncellernas funktion skadas. En sådan hjärnskada ger ofta synliga och mätbara symtom. Men den kan förstås också ge upphov till rätt diffusa mentala funktionsnedsättningar, till exempel nedsatt mental uthållighet, trött-het och känsloförändringar. Sådant betraktas inte sällan med skepsis när den drabbades prestationer i familj och samhälle bedöms av de andra. Starka och långvarigt kvarstående stressorer har skadlig inverkan på den stressades kropps- och sinnesfunktioner, om detta råder numera inte något tvivel.

​

Alla djur som lever fritt i naturen är helt beroende av att de fysikaliska faktorerna i omgiv-ningen stämmer med deras behov. Dräglig temperatur, frisk luft och tillgång till vatten och mat är avgörande för deras överlevnad. Om någon av dessa faktorer påtagligt avviker från djurets behov kommer den avvikelsen att verka som en biologisk stressor. Då påverkas kroppssystemen direkt. Men vilda djur har i sin omgivning också stressorer som påverkar kroppen via sinnet. En vuxen hare vet att det finns hungriga rävar. Även om allt verkar vara lugnt är haren alltid uppmärksam på oroande ljud i omgivningen. Blir något ljud sär-skilt påtagligt så stelnar den till, beredd att snabbt springa sin väg från faran. En tiger är uppmärksam på samma sätt, den stelnar också till när den hör något misstänkt. Men den gör sig i stället kanske beredd att anfalla det misstänkta hotet.

​

Detta är urgamla överlevnadsprogram som också människan har i sina gener. Den ameri-kanske fysiologen Walter Cannon (1871–1945) gav detta nedärvda livsbevarande sätt att reagera namnet ”Kamp–Flykt mekanismen”. Den reaktionen utlöses hos alla däggdjur när de upplever hot och syftar till att förbereda individen till att antingen kämpa för livet eller fly för livet. Bådadera gör hon naturligvis med sina kropp. För att den här viktiga överlev-nadsmekanismen skall komma i gång fordras alltså att djuret mentalt reagerar på något som innebär hot. Djurets sinne reagerar först men det är kroppens system som snabbt stimuleras till kraftigt ökad aktivitet, vilket då är samma sak som ökad stress.

​

Människor som lever i fredliga samhällen med en allmänt hög levnadsstandard har nor-malt inte särskilt många direkt kroppspåverkande stressorer i sin omgivning. Man har vatten, mat, tak över huvudet och värme i bostaden när det behövs. Kroppssjukdomar kan i de flesta fall behandlas ganska effektivt. Luftkvaliteten är väl inte den bästa överallt men luften är sällan direkt giftig. Hungriga rovdjur springer normalt inte heller löst omkring. Hotet att plötsligt bli dödad av någon annan varelse är alltså minimalt i fredliga civiliserade samhällen.

Ändå utgör stressrelaterad ohälsa och stressutlösta sjukdomar ett ökande samhällspro-blem i länder med västerländsk livsstil. De direkt kroppspåverkande fysikaliska stress-orerna i dessa samhällen är relativt få och rovdjuren som skulle kunna utgöra ett hot är nästan utrotade. Vad är det då som stressar oss så svårt?

Svaret är ganska enkelt. Om våra stresstillstånd inte beror på påfrestningar och hot som själva naturen utsätter oss för, återstår bara två producenter av förhöjd inre stress. Den ena kan vara de sociala strukturer och funktioner vi ingår i, till exempel yrkesarbetet och våra relationer till andra. De är således mentala stressorer som utgår från omvärlden. Den andra stressproducenten kan, logiskt sett, bara vara vi själva i egenskap av individer som ger det vi varseblir en egen hotfull betydelse på vilken vi reagerar på med ökad inre stress. Dessa stressorer utgår alltså från vår inre värld.

Jag tror att många, kanske med en viss entusiasm, kommer att hålla med mig om att det är funktioner och förändringar i omvärlden som stressar oss mest. Med risk att väcka allmän förstämning vill jag dock påstå att det till minst lika stor del är vi själva som producerar vår förhöjda inre stress genom den betydelse vi ger det vi upplever. Det avgörande är inte ”hur man har det” utan ”hur man tar det”.

​

Det är värt att komma ihåg att detta inte är en moralisk fråga i första hand: ”ta ansvar för hur du fungerar”. Vi kan inte behöva be om ursäkt för omedvetna sätt att oroa oss eller bli rädda för det som vi varseblir i omvärlden och ibland inom oss själva. Därför har vi ingen anledning att skuldbelägga oss själva eller andra för vårt sätt att tolka det vi upplever. Det skulle dessutom öka stressbelastningen. Nej, här handlar det om mentala och fysiologiska programmeringar och reaktioner som alla syftar till överlevnad, vare sig de är genetiskt ärvda eller inlärda. 

​

Walter Cannon’s ”Kamp-Flykt” reaktion startar med att djuret – i vårt fall människan – upplever ett hot. Kroppen sätts då i beredskap för att kämpa för livet eller att fly för livet. Det innebär att spänningen ökar i de muskler som behövs för att springa eller slåss. Sam-tidigt ökar hjärtat sitt pumparbete eftersom ju muskelcellerna behöver mera bränsle och mera syrgas när de tvingas att arbeta för fullt. Hjärtat slår då fortare, blodtrycket ökar och andningen snabbas upp. Funktioner som inte nödvändigtvis behövs under den förväntade ansträngningen saktas ner, till exempel matsmältningen. De flesta av kroppens system blir på något sätt indragna i förberedelsen att rädda livet genom att kämpa mot faran eller springa sin väg.

​

Två typer av känslor är förknippade med kamp-flykt reaktionen. Den ena är rädsla, i sin lindrigaste form som oro och i sin svåraste form som ångest. Den andra känslan är ilska och vrede. Här kan man verkligen se det nära samspelet mellan sinne och kropp. En rejäl rädsla får mig att springa fortare om jag måste komma undan ett ilsket rovdjur. Och om jag inte kan fly kämpar jag förstås bättre om jag är våldsamt arg. 

Om jag lyckas springa ifrån det som hotar mig så har den ökade inre spänningen så att säga förbrukats av själva kroppsansträngningen. Jag kan vara totalt utmattad men min stress-nivå sjunker och de system som hade aktiverats till högre aktivitet återgår till en mera normal funktion. Genom den kroppsansträngning som flykten innebar har jag alltså sänkt min inre stress. På samma sätt förhåller det sig förstås om jag har kämpat med angriparen och vunnit.

Lyckas jag med någon av de två överlevnadsreaktionerna som jag har använt mig av, har jag gjort en avreaktion och då sjunker min stress till mera normala nivåer igen. Om jag inte har haft framgång uppstår det sannolikt inte några framtida problem med förhöjd inre stress. Så fungerar det i varje fall i naturen.

​

Stress i det moderna samhället

Att leva och verka i ett modernt samhälle ställer oss inför radikalt annorlunda villkor än de som urmänniskan levde under. Den omedelbara kroppsreaktionen på ett upplevt hot, som kunde vara livräddande i djungeln, räddar oss vanligen inte från den sortens hot som vårt sinne upplever i det fredliga samhället. Tvärtom kan Kamp-Flykt mekanismen, denna ur-gamla överlevnadsreaktion, skada oss. Mycket av det vi uppfattar som hot i omvärlden är ju vanligen inte av den arten att man kan slå ihjäl det eller springa ifrån det. Ännu mindre kan vi med kroppen avlägsna oss eller slåss mot egna inre hotbilder i form av frustration och missbelåtenhet med oss själva eller känslor av underlägsenhet, pessimism och upp-givenhet.

​

Oroande situationer i vår omvärld kan, med eller utan vår medverkan, förändras till det bättre och då upphör de att vara stressorer. Men den ökade inre stress som orsakas av hotbilder som vi själva åstadkommer genom att se på oss själva och omvärlden genom våra egna filter av rädsla eller missbelåtenhet, den kan inte förändras utan vår egen medverkan. Visserligen kan inre oro försvagas med diverse medikamenter. Men om ständig medici-nering är förutsättningen för att uppleva inre balans och harmoni så är man i längden illa ställd. Läkemedlen har sina negativa effekter, i det här fallet ofta på sinnesskärpa och själv-upplevelse, och dessutom är man beroende av att någon skriver ut dem. På lång sikt fung-erar det bättre om man lär sig att själv sänka sin stressnivå på andra sätt än med medici-nering och höja sin stresstolerans genom att lära sig mer om sig själv och sina reaktioner på det man uppfattar som hotande. Ett sådant arbete med sig själv innebär personlig ut-veckling och mognad.