René Descartes och naturvetenskapen

René Descartes var fransk filosof, matematiker, vetenskapsman, präst och jurist, född 1596 i La Haye en Touraine. Han kom till Sverige på drottning Kristinas inbjudan 1649 men avled där i lunginflammation efter bara ett år. I dag är han mest känd för sin filosofiska slutsats ”cogito ergo sum” (jag tänker, alltså finns jag). I detta såg han ett säkert sätt att bedöma kunskap och dess sanningsvärde. Människan kan inte veta något om någonting om hon inte också kan tänka och tvivla. Men det går inte att tänka om man inte finns till.

År 1637 presenterade Descartes sin ”Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen”. I den beskrev han i fyra punkter en metod att söka sanning vilken sedan blev grunden för naturvetenskapens utveckling:

1) Godta aldrig något som sant om du inte klart inser att det är det.

2) Uppdela vart och ett av de problem som skall undersökas i så många delar som möjligt.

3) Börja med det enklaste och lättfattligaste för att stegvis gå till det mest sammansatta.

4) Gör så fullständiga uppräkningar och så allmänna översikter att du kan vara säker på att inte ha utlämnat något.

Descartes insikter kom till honom i en feberdröm som gav upphov till en för den tiden re-volutionerande, och fungerande, metod att med logiskt tänkande utveckla, pröva och utvärdera idéer. Naturvetenskapens oerhört starka utveckling i det västerländska sam-hället åstadkom dock ironiskt nog med tiden också ett ökande avståndstagande från intui-tivt inre vetande och den potentiella kraften i sådan upplevd inre kunskap. Descartes hade ju själv inte kommit till sin insikt genom rationell analys och logisk utvärdering utan, som han själv beskrev det, som resultatet av en slags feberdröm. Den slutsats som man kan dra av detta är att inspiration inte är detsamma som analys men kan vara av lika stor betydelse. Den första kan kanske anses ha sitt ursprung i det omedvetna sinnet och den andra som en product av av medvetna tankegångar. Men båda är lika viktiga när det gäller förståelse och kompletterar därför varandra.

Glödlampans uppfinnare Thomas Edison ansåg att kreativitet innebär 10% inspiration och 90% transpiration. Descartes fyra regler kan, lite lättsamt uttryckt, kanske anses minska transpirationen vid sökandet av sanningen men kan inte ersätta inspirationen. Logiskt tänkande kan dela upp och ge förståelse för delarna av en från början okänd helhet så att man, när man sammanför sin förståelse av delarna, når en förståelse för den helhet som delarna ingår i. Inspiration kan ge insikt om helheten direkt utan att man från början förstår hur denna helhet är sammansatt. Vanligen antar vi att summan av delarna ger oss helheten. Men när det gäller komplicerade problem så är summan av delarna inte alltid detsamma som helheten. Summan måste omvandlas till en synthes för att man skall kunna förstå helheten. Det är detta som inspiration kombinerat med logiskt tänkande kan åstadkomma. Dessa förmågor anser vi vara speciella för människan men de måste balansera varandra för att vi skall kunna utvecklas och utveckla.

Ingen kan dock förneka den naturvetenskapliga metodens enorma potential till att utveckla och förbättra människornas materiella värld och därmed skapa ökat välstånd för oss alla. Men, som allt annat i livet har förstås även detta sina avigsidor vilket i dag blir allt mera märkbart i västerländskt orienterade samhällen.