Negativa känslors onda cirklar

Vi kan under vårt liv inte undgå att drabbas av förluster när det gäller hälsa, arbete, relationer, ägodelar och annan materiell trygghet. När vi upplever hot om att förlora något viktigt inom dessa områden, eller faktiskt redan har förlorat det, så reagerar vi på detta med tankar och känslor. Vi grips av oro och rädsla, saknad och sorg eller vrede och bitterhet. Om vi dessutom har lagt vår livsmening och självbild i något av detta så kan vi också uppleva att vi förlorar känslan av egenvärde och mening vilket gör att vi kanske inte längre ser något mål för vårt liv. Allt detta utgör starka hotbilder och sätter igång däggdjurets överlevnadsmekanismer i oss. Det uppstår en ökad inre spänning (stress), vilken i sin tur ökar belastningen på kroppssyste-men med risk för både systemutmattning och organskador. Om vår känslomässiga upplevelse av situationen består riskerar vi att negativt förstärkande känslocirklar uppstår som ytter-ligare ökar den inre stressnivån med  negativ effekt för kroppsvävnadernas funktion och prestation.

​

Eftersom livet alltid innehåller förluster och hot om förluster så är rädsla något som ingen medveten varelse kan undkomma. Man kan se rädslan som en urgammal viktig skydds- och överlevnadsmekanism som från mellanhjärnan startar upp de kroppsreaktioner som styr däggdjuret – och därmed också människan – till flykt eller angrepp i syfte att rädda livet. Känslomässigt så reagerar vi till en början på två sätt, precis som andra däggdjur,  medan följderna av den initiala reaktionen är mera komplicerade hos oss människor än hos de

andra djuren.

​

Den ena reaktionen är att vi går till anfall om rädslan blir tillräckligt stark. Då känner vi vrede. Eftersom vi människor dock vanligen är på det klara med att varje händelse måste ha en orsak så ger detta följdreaktioner hos oss. Vi upplever det inte som meningsfullt att känna vrede om den inte utlöses av något. Alltså utser vi oftast en orsak till vår vrede, det må vara en per-son eller en organisation. Sällan känner vi vrede mot naturen, mot väder och vind, för vi vet att vi inte kan påverka dem. Men personer, organisationer och sociala system anser vi ofta att vi kan påverka och därför utser vi orsaken till vår fruktan bland dem, vare sig det stämmer med verkligheten eller inte. På psykologiskt språk kallar man detta att projicera sin inre före-ställning på något.

Men om vi utser en yttre orsak till vår rädsla och vår vrede så säger vi också till oss själva att det finns något att vara rädd för och att detta något måste bekämpas om vi skall slippa känna fruktan. Många människor startar upp en kamp i detta läge. Det är dock alltid svårt att för-ändra människor, likaväl som organisationer, om de nu ens är orsaken till det vi fruktar eller sörjer. Det gör att vi oftast inte lyckas med att avlägsna den förmenta orsaken till vår rädsla eller vrede. Alltså har vi anledning att fortsätta vara arga eller rädda. Genom projektionen skapas således en cirkel som förstärker dessa negativa känslor. En del män-niskor fastnar i en sådan cirkel och riskerar då att skapa hotbilder som består. Eftersom vuxna människor i vårt samhälle dessutom är socialt tränade så känner vi dessutom många gånger skuld när vi har gått till angrepp, vilket ytterligare förstärker den onda cirkeln.

​

Den andra reaktionen på rädsla är flykt vilket hos människan oftast inte innebär de andra däggdjurens kroppsliga flykt utan mera en flykt från att gripa oss an våra problem. Vi kan vara medvetna om detta och får då ofta en dålig självbild eftersom vår flykt ju innebär att vi själva konstaterar att vi inte klarar av situationen. Detta konstaterande kan alltså för-stärka rädsle-cirkeln. I sämsta fall leder den förstärkningscirkeln till upplevelsen av hjälp-löshet, en känsla av att allt och alla kan hota oss och inverka på vårt liv utan att vi själva kan skydda oss. En sådan känsla ger mycket höga inre stressnivåer med ökad belastning på kroppens system

och därmed risk för vävnadsskada och organutmattning.

Vi kan förstås dölja vår rädsla under en mängd yttre aktiviteter och bortförklaringar men eftersom vi innerst inne ändå  har en föreställning om vad vi är rädda för så har vi skäl att

vara rädda i fortsättningen också  eftersom vi inte förmådde göra något åt hotet utan flydde. Inte heller genom att låtsas att inte se vår rädsla kan vi alltså undgå att förstärka den onda cirkeln ytterligare. På något vis måste vi dock till slut göra upp också med vår vrede eftersom en länge närd vrede skapar bitterhet. Framför allt gäller det den länge undertryckta vreden. Bitterhet anses vara en av de starkast stresshöjande känslorna. 

​

Det bästa sättet att hantera rädsla är att våga se på det man fruktar. Då har man en möjlighet att skilja på verkliga hot och de hot som huvudsakligen skapas av de egna föreställningarna. Detta kan människan göra eftersom hon har en utvecklad förstånds-förmåga. Därmed kan problemet lyftas från känsloplanet upp till förståelseplanet, från automatiska styrmekanismer till viljepåverkad styrning. Det blir då praktiskt hanterbart. I och med detta minskar rädsle-upplevelsen. I sagorna symboliseras detta med bilden av att troll och spöken inte tål ljuset.

​

En stark sorg över t.ex. plötslig förlust av en nära anhörig, ett besked om att man lider av en svår sjukdom, uppsägning från arbetet m.m., kan göra att vi känner inte bara oro och rädsla utan också vrede. En del människor har en sådan läggning att de då visar en öppen vrede. Andra kanske döljer den inom sig. Sättet att lösa upp vreden är att bejaka och acceptera sorgens smärta. Det går att göra om man med ödmjukhet respekterar livet och är medveten om att livet nödvändigtvis innebär förluster och att man inte undkommer sorgen över dem. Den insikten ger oss distans till vårt elände så att vi kan uppbåda mod och kraft att aktivt gå vidare på vår livsväg.