En handlingsplan

I en starkt stressbelastad livssituation med mer eller mindre uttalade stressymtom är det till god hjälp om man har en överskådlig handlingsplan. Den kan i första hand syfta till att rent allmänt minska stressbelastningen utan att man specifikt går in för att långsiktigt för-ändra mentala programmeringar som leder till negativa eller hotfulla tolkningar av hän-delser i vardagslivet eller fungerar som mallar för beteendemönster som i längden är stressförhöjande.

​

Om man vill nöja sig med att bara träna avslappning och liknande metoder en tid så är detta gott och väl. Det sänker den inre stressnivån, ger mera ork och en ljusare syn på till-varon. Kroppssymtom kan också minska. Men man måste göra klart för sig att det bara är långvarig regelbunden träning som kan ge resultat, annars blir man besviken. En begrän-sad insats förändrar inte säkert stressutlösande inre bilder och styrkrafter. Risken med att begränsa sig till enbart allmänt stressänkande åtgärder är att man förr eller senare på nytt råkar ut för problematisk stress, med all den påverkan på kropp och sinne som detta kan medföra. Det är alltså klokt att lägga tid och energi på att lära känna sig själv för att identi-fiera de inre mekanismer som gör att just jag reagerar starkt på sådant som hos andra män-niskor kanske inte alls ger samma effekter. Kan jag förstå mina känslo- och tankereaktioner så finns möjligheten att förändra dem.

​

Hur man bygger om sig själv för att bli en mera välfungerande människa i den omgivning man lever är inte precis någon ny kunskap. Utvecklingsläror, filosofiska koncept och reli-gioner har beskrivit detta i tusentals år. Teorier har utvecklats och man har skapat tekni-ker och förhållningssätt som kan användas i en vanlig människas vardag. Tyvärr kommer de flesta av oss inte i kontakt med de här gamla kunskaperna förrän vi blir sjuka. Det har säkert flera orsaker. En är att de ofta härstammar från helt andra tider och för oss främ-mande kulturer. Den språkdräkt som kunskaperna har klätts i, liksom deras teoretiska för-klaringar, kan för oss vara oförståeliga och liknar då gärna kvalificerat hokus pokus. En annan orsak till att så få intresserar sig för personliga utvecklingsprogram kan vara att ett sådant arbete med sig själv kräver en egen, motiverad, regelbunden och ganska långvarig insats. Vi går vanligen hellre till doktorn i hopp om att det finns någon behandling som lägger allt till rätta utan att vi själva behöver anstränga oss allt för mycket.

​

Metoder och verktyg för stresshantering, livshantering och personlig utveckling skulle man kunna benämna som vägar till vishet. De utgörs vanligen av program som genomförs stegvis i det egna vardagslivet och i en bestämd ordning. När det gäller stressupplevelse och stressrelaterad ohälsa fungerar de ofta väl så bra som det den oficiella sjukvården kan bjuda på. Om en stressbelastning dock är så hög och har så lång varaktighet att fysisk eller mental sjukdom uppstår är det dock definitivt oklokt att inte ta hjälp av modern medicinsk kunskap. 

​

Under senare år tycks det i vår kultur ha uppstått en större förståelse för en syn på män-niskan och hennes funktioner som bygger på att allting på ett eller annat sätt samverkar med allting annat. Det vill säga att allt från mikrokosmos till makrokosmos fungerar som kommunicerande rörliga system som ständigt överför information till varandra. Det bru-kar dock ta många år innan ett förändrat sätt att se på människan genomsyrar ett samhäl-les alla nivåer. De flesta har i dag hört talas om sådant som Kognitiv Beteendeterapi (KBT), Mindfulness och ett antal andra metoder med mer eller mindre kryptiska namn. Många är vetenskapligt utprövade men det som kännetecknar de flesta av dem är att de riktar sig mot begränsade delar av människans funktionsnivåer och funktionssystem. Man måste dock ha klart för sig att om en människa skall kunna förändra sig varaktigt, speciellt om utgångspunkten är sjukdom, lidande och kris, så bör alla hennes inre och yttre nivåer och dimensioner få vara med i förändringsarbetet. Och de måste komma med i en viss bestämd ordning. Till exempel är det knappast meningsfullt att den som befinner sig i så hög stress-påverkan att hon inte sover på nätterna och knappt kan koncentrera sig på någonting alls, deltar i teoretiska föreläsningar om beteendemönster och hur viktigt det är att förändra dem. Intellektuellt gods har små chanser att tränga in och bli förstått i den situationen. En mera realistisk början på sänkning av stressen vore här att i stället träna avspänning, av-slappning och stunder av inre stillhet. Lika meningslöst är det förstås att skicka någon till djupa själavårdssamtal när den existentiella krisfasen är för länge sedan passerad och be-hovet av att praktiskt bygga om sitt liv är primärt.

 

På sätt och vis lägger den moderna medicinen hinder i sin egen väg när det gäller synen på diagnos och behandling av stressrelaterad ohälsa och sjukdom. Att tänka sig hela tillvaron som ett enda sammanhängande system som inbegriper allt, med för oss synliga underord-nade system av samma slag, var en gång i tiden det vanliga sättet att se på livet och världen. Man ansåg att allting hängde samman och att dessa sammanhang var viktiga att respektera om funktion och balans skulle kunna bibehållas. Det är ett holistiskt sätt att se på tillvaron och människans plats i den.

Naturvetenskapen kom dock till uppfattningen att man först måste sönderdela det man vill förstå i mindre delar, undersöka de mindre delarna och sedan summera det man lärt sig för att på detta sätt komma till en uppfattning om helhetsfunktioner (René Descartes). Med rätt sorts tekniker är det förstås ett mycket bra sätt att producera någorlunda objek-tiva bevis på att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt till varandra. Att studera hur detaljerna i ett större dynamiskt rörligt system ser ut i undersökningsögonblicket ger dock sällan någon god upplysning om hur ett sådant stort system fungerar och interagerar med andra system över längre tidsperioder. När det gäller människan så kan dessutom våra mentala system inte mätas objektivt så som man kan göra med fysiska föremål. Däremot kan vi mycket väl ha en egen upplevelse av sammanhangen inom oss själva.

Holistiska antaganden är alltså svåra att bekräfta med naturvetenskaplig teknik. Men båda synsätten behövs om vi människor skall kunna få en praktiskt användbar insikt om vad vi är och var vi är för att med hjälp av den kunskapen kunna förändra oss själva till bättre funktion och därmed påverka vår omvärld på ett hållbart sätt.

​

Det första som bör göras i en långvarig starkt stressbelastad livssituation är att försöka min-ska den inre stressnivån rent allmänt. När man sedan kommer in i en något lugnare fas be-höver man göra en mera noggrann analys av vilka de inre och de utifrån kommande stres-sorerna är. Till det behöver man sedan en plan över åtgärder som kan sättas in mot dem, både på kort sikt och i ett längre perspektiv. Speciellt angeläget är detta när symtom på ohälsa eller sjukdom börjar uppträda. Eftersom den inre stressnivån är beroende både av den faktiska situationen i min omvärld och av min egen inre reaktion på samma om-värld så kan man inte nöja sig med att överlämna den här analysen enbart till experter. Jag måste själv göra min egen bedömning av situationen eftersom det bara är jag som kan uppleva den. På längre sikt går det sällan att klara sig mot stressorerna i omvärlden om man inte förändrar sitt sätt att se på den och reagera på den. Man tvingas arbeta med sig själv. Men det är ett tacksamt arbete som ger god lön för mödan.