Vår upplevelse av oss själva kan delas in

i olika medvetenhetsskikt. Ytterst finns vårt vakenmedvetande, den volymmäs-sigt minsta delen, som skalet på äpplet. Därunder kommer det stora okända om-råde som vi kallar undermedvetandet. Där ryms våra ”glömda” smärtsamma, rädsleskapande eller glädjande minnen. Där finns styrmönstren för våra skydds- och överlevnadsmekanismer. Innan vi nått medvetenhet om oss själva föds där

de föreställningar som driver oss i negativ eller positiv riktning i vårt liv. Den ytligaste delen av det undermedvetna, det förmedvetna, är också källan till nya tankar och idéer, det vi kallar kreativitet. Och i de för oss okända djupen sker mycket av den märkliga process som omvandlar vår upplevelse till de kemiska skeenden som styr kroppen och som omvänt också förvandlar de kemiska kroppshändelserna till detta svårförklarliga som vi benämner upplevelse.

I djupet av vår medvetenhet kan vi nå en upplevelse av oss själva som något unikt, vackert, harmoniskt och helt. Detta är känt för människan sedan tusentals år genom frälsnings- och upplysningsupplevelser, genom ”nära döden” upplevelser samt genom meditation och liknande tekniker. Den här erfarenheten upplevs mera som en svår-gripbar, intuitiv insikt om den egna helheten  och samhörigheten med allt som exis-terar än som en logisk och rationell förklaring av vem och vad man är som individ.

Bilden kan också användas för att illustera hur vi vanligen upplever vår identitet.

Varje människa söker trygghet. Och tillfällig trygghet kan vi få vi genom en identitets-upplevelse som bekräftas av omvärlden. Om man får bekräftelse på vad man uppfattar sig vara så är det lättare att se en mening med sig själv och sin tillvaro. I vår kultur är identitetsupplevelsen - den jag tror att jag är - vanligen inlärd till en början. Vi har redan som små barn blivit lärda vad vi är och borde vara, hur vi skall tänka, känna och handla för att andra i vår omgivning skall bekräfta oss.  Så småningom vet vi ingenting annat än att vår identitet är de egenskaper hos oss som bekräftas av omgivningen. För att uppleva trygghet och mening strävar vi därför hela tiden efter att bli godkända av de människor vi har relationer till.

I en kultur som i mycket hög grad prioriterar yttre nytta, yttre duglighet, yttre presta-tioner, och dessutom lägger stark moralisk tonvikt på att andra individers eller organi-sationers behov måste gå före de egna behoven, blir den egna identitetsuppfattningen huvudsakligen socialt förankrad. De flesta lyckas anpassa sig i någorlunda acceptabel grad till denna norm och blir då bekräftade av omgivningen vilket skapar yttre trygghet. Denna yttre identitet kallar man ofta för ”egot”. Egot söker alltså trygghet och mening genom bekräftelse i omvärlden. För att jag skall få behålla en sådan identitet så fordras dock att ingenting förändras i det yttre, vare sig i omvärlden eller i min egen förmåga att prestera där. Annars kan jag ju inte fortsätta att bli bekräftad av medmänniskorna – och mig själv. Men förändringar tillhör det normala livet. Omvärldsförändringar kan man vanligen inte undfly. Kroppen hör i det här sammanhanget till omvärlden och dess prestationsförmåga kan försämras p.g.a. sjukdom, skada och åldrande.

En helt prestationsorienterad identitetsupplevelse är bokstavligen livsfarlig ur existen-tiell synvinkel. Om en förändring sker, i min omvärld eller av min egen prestationsför-måga, så att min upplevelse av vem jag är - den identitet jag har antagit - inte längre blir bekräftad, vem är jag då? Jag riskerar att förlora meningen med mig själv och mitt liv och därmed min trygghet.

Vår innersta identitetsupplevelse - det som filosofer kallat ”självet” - säger oss istället att vi är unika individer och har ett självklart värde oavsett vår yttre prestationsförmåga och de hurrarop som vi kan locka till oss av andra människor. Självet längtar alltid efter mognad och växt till större inre enhet och harmoni för att skapa mening och där-med trygghet. Vårt själv ger oss alltså en inre identitet och den behöver inte bekräftas av andra. Vem behöver övertyga oss om vår upplevelse av och vår längtan efter kärlek, skönhet, helhet och harmoni? Vår innersta längtan är en önskan om förändring mot en större helhet och därmed en djupare mening i vårt liv. Den människa som upplever sig som en yttre identitet vill alltså skapa trygghet genom att undvika yttre förändringar och använder till detta förnuft, logik och rationellt tänkande.

Den människa som kommit underfund med sin innersta identitet - sitt själv - vill skapa större mening, och därmed större inre trygghet, genom att förändra sig och sitt liv mot större harmoni och helhet. Hon använder till detta mindre logiken och det rationella tänkandet och mera känslans och intuitionens insikt.