En poetisk betraktelse om längtan, hopp och tro.
Det är något märkvärdigt med längtan. När vi önskar oss något så vet vi vanligen exakt vad det är vi önskar. Vi ser inom oss en form av det vi önskar. Men när längtan fyller oss, vad längtar vi då till? På ett sätt vet vi det men kan sällan ge det en tydlig form. Det är som om det djupt inom oss finns ett sug, en dragning till fullkomning och helhet, trots att vi inte någonsin har upplevt ett sådant tillstånd i den dimension vi lever i. Ändå finns det i vår längtan en märklig inre visshet som kontrasterar smärtsamt mot vår säkra vetskap om alltings ofullkomlighet. Kanske på det här sättet:
Det vackraste jag aldrig sett
får mig att bittert sörja
en förlorad skatt.
Det tryggaste som aldrig hänt
får mig att darra inför
världens natt.
Det närmaste jag aldrig kom
får mig att vilsen leta
efter okänd hamn.
Det mjukaste jag aldrig känt
får mig att längta efter
en förlorad famn.
Det djupaste jag aldrig mätt
får mig att ana
själens ro.
Det största som jag aldrig sett
får mig att fyllas
av en tro.
Hur kan det vara möjligt att längta till något som man aldrig har mött? Något som man inte har vetskap om? Ur rent logisk synpunkt är det inte möjligt. Det jag aldrig har mött och aldrig hört talas om kan jag heller inte längta till. Alltså måste det faktum att jag äger en längtan innebära något:
Om fulhet finns
måste skönhet existera.
Om ondska finns
är godhet oundviklig.
Om döden finns
är liv en verklighet.
Din fångenskap den känner du
men din frihet kräver tro.
Att kunna tro är nyckeln. Den här världen är full av ting och varelser och skeenden som vi kan se och ta på, och kanske förstå. Men ingenting av allt detta visar sig någonsin vara fullkomligt. Alltid finns en störning, en disharmoni, hos det vi kallar verkligheten. Om vi då inte har en tro på att vår längtan visar på något som är möjligt och verkligt – någon gång någonstans – så förlorar vi kanske ytterligare något av vårt livsnödvändiga hopp när vi om och om igen måste gå vidare med ouppfylld längtan. Hos många leder det till att de strävar och kämpar ännu mer för att förändra sin yttre tillvaro, andra ger upp i depression och sorg och bitterhet.
Jag såg ett fantastiskt fotografi av en torrfura som visade trädet nedifrån. Den torra, kala stammen sträckte sig uppåt mot himlen, som man dock inte såg mycket av eftersom den skymdes av trädets helt torra och skrämmande förvridna krona. Det var som en bild av människans missriktade strävan efter den uppfyllelse som vår längtan ju vill leda oss till:
Ville himmel
glömde jorden,
ville krona
glömde roten,
ville frihet
ville sträva,
ville livet
glömde leva.
Jag har mött rätt många människor som lyckats förvandla sig själva till torrfuror utan tro och utan hopp. De hade kanske fortfarande kvar en liten inre glöd av längtan men den lyssnade de inte på.
Vägen ur vårt eget mörker är egentligen inte så svår att finna, fast ofta så svår att gå. Att tro på vår längtan och den verklighet som längtan säger oss måste finnas är att tända ljus i mörkret. Även i det som verkar vara ett slutet rum kan en liten stråle ljus tränga in. Leonard Cohen sjunger: ”There’s a crack in everything, that’s where the light comes in, that’s where the light comes in”. Eller sagt på ett annat sätt:
En enda ton
av himmelskt ljus
som svävar över
jordens mollackord
får nattens sorgesång
att stilla klinga ut
i ljus som förebådar
soluppgång.
Just för att förnimmelsen av djupaste längtan kan vara så undflyende och svår att gripa för tanken behöver vi skapa förståeliga bilder som kan hjälpa oss att hålla fast vår läng-tan. Och då är det så lyckligt att vi omges av en skapelse som på många sätt återspeglar den helhet och fullbordan som vårt innersta längtar efter.
Därför blev jag berörd av en annan bild, också skapad av Teija Persson. Den bilden visade ett mäktigt gammalt träd med tjock stam, kraftiga rötter och en fantastiskt vackert förgrenad krona. Fotografiet fyllde mig med ett slags visshet om att fullkomlighet faktiskt existerar och att vi, om vi vill, kan se speglingar av det gudomliga också i den skenbart ofullkomliga värld som omger oss:
Samma stam
bär alla grenar
Samma rot
vill trädet väl
Helhet formar
alla delar
Minsta kvist
är trädets själ
Inget avskilt
ingen ensam
ingen skillnad
mellan här och där
Samma jord
och samma himmel
Liv omsluter
allt som är
Men också inom oss själva kan vi med litet uppmärksamhet och fantasi se speglingar av det som vår längtan pekar mot. Om vi i något ögonblick vågar bryta det ytliga vanetänk-andet om orsak och verkan, så kanske vi också tvingas förändra vårt perspektiv på vad vår tillvaro och vi själva egentligen är:
I dag hörde jag fågelsång
och fylldes av lätthet och ljus.
Men så kom tanken på en gång
att fåglarna bygger ju hus
och har inte tid att hålla konsert,
de ropar och varnar och meddelar sig.
Det är ju i min värld som sången är,
men varifrån kom den till mig?
Man kan ju fundera! Men det är ett lyckligt funderande tycker jag. Tanken på att min egen splittring och världens splittring är den enda existerande verkligheten är inte förenlig med lust till liv. I varje fall inte för mig. Därför tar jag allvarligt på min längtan för den ger mig hopp. Fast då måste jag också bekväma mig till en sak som för många faller sig svårt, jag måste tro. Jag måste tro att det som jag lärt mig i skolan på fysiklektionen, i matematik, i kemi och i biologi inte nödvändigtvis är hela sanningen. Det är säkert sant under en tid och inom sin speciella ram, men inte mera sant än just så.
Och jag måste tro att det som mitt innersta säger mig står för en fast sanning, även om jag inte kan förstå den med intellektet. Om jag håller mig till detta, kanske min splittring och ofullkomlighet, som ju är varje människas lott, en gång kommer att förvandlas till en återspegling av den Verklighet som min längtan vill berätta om:
När allting annat fallit bort
är jag till slut en vid savann,
en slätt med klöverdoft och surr av bin
och dånet från oändligt många hovar.
En evig äng som utan att beröras
öppnar sig för molnens skuggor
och med ett stilla leende
bär solens speglingar i blåa vatten.
Jag rymmer allt men håller inget kvar.
När allting annat fallit bort
finns bara obegränsad vidd
och jag är fri.