En poetisk betraktelse om längtan, hopp och tro.


Det är något märkvärdigt med längtan. När vi önskar oss något så vet vi vanligen exakt vad det är vi önskar. Vi ser inom oss en form av det vi önskar. Men när längtan fyller oss, vad längtar vi då till? På ett sätt vet vi det men kan sällan ge det en tydlig form. Det är som om det djupt inom oss finns ett sug, en dragning till fullkomning och helhet, trots att vi inte någonsin har upplevt ett sådant tillstånd i den dimension vi lever i. Ändå finns det i vår längtan en märklig inre visshet som kontrasterar smärtsamt mot vår säkra vetskap om alltings ofullkomlighet. Kanske på det här sättet:


                                                         Det vackraste jag aldrig sett

                                                         får mig att bittert sörja

                                                         en förlorad skatt.


                                                         Det tryggaste som aldrig hänt

                                                         får mig att darra inför

                                                         världens natt.

 

                                                         Det närmaste jag aldrig kom

                                                         får mig att vilsen leta

                                                         efter okänd hamn.


                                                         Det mjukaste jag aldrig känt

                                                         får mig att längta efter

                                                         en förlorad famn.


                                                         Det djupaste jag aldrig mätt

                                                         får mig att ana

                                                         själens ro.


                                                         Det största som jag aldrig sett

                                                         får mig att fyllas

                                                         av en tro.


Hur kan det vara möjligt att längta till något som man aldrig har mött? Något som man inte har vetskap om? Ur rent logisk synpunkt är det inte möjligt. Det jag aldrig har mött och aldrig hört talas om kan jag heller inte längta till. Alltså måste det faktum att jag äger en längtan innebära något:


                                                         Om fulhet finns

                                                         måste skönhet existera.

                                                         Om ondska finns

                                                         är godhet oundviklig.

                                                         Om döden finns

                                                         är liv en verklighet.

                                                         Din fångenskap den känner du

                                                         men din frihet kräver tro.


Att kunna tro är nyckeln. Den här världen är full av ting och varelser och skeenden som vi kan se och ta på, och kanske förstå. Men ingenting av allt detta visar sig någonsin vara fullkomligt. Alltid finns en störning, en disharmoni, hos det vi kallar verkligheten. Om vi då inte har en tro på att vår längtan visar på något som är möjligt och verkligt – någon gång någonstans – så förlorar vi kanske ytterligare något av vårt livsnödvändiga hopp när vi om och om igen måste gå vidare med ouppfylld längtan. Hos många leder det till att de strävar och kämpar ännu mer för att förändra sin yttre tillvaro, andra ger upp i depression och sorg och bitterhet. 

Jag såg ett fantastiskt fotografi av en torrfura som visade trädet nedifrån. Den torra, kala stammen sträckte sig uppåt mot himlen, som man dock inte såg mycket av eftersom den skymdes av trädets helt torra och skrämmande förvridna krona. Det var som en bild av människans missriktade strävan efter den uppfyllelse som vår längtan ju vill leda oss till:


                                                         Ville himmel

                                                         glömde jorden,

                                                         ville krona

                                                         glömde roten,

                                                         ville frihet

                                                         ville sträva,

                                                         ville livet

                                                         glömde leva.


Jag har mött rätt många människor som lyckats förvandla sig själva till torrfuror utan tro och utan hopp. De hade kanske fortfarande kvar en liten inre glöd av längtan men den lyssnade de inte på.

Vägen ur vårt eget mörker är egentligen inte så svår att finna, fast ofta så svår att gå. Att tro på vår längtan och den verklighet som längtan säger oss måste finnas är att tända ljus i mörkret. Även i det som verkar vara ett slutet rum kan en liten stråle ljus tränga in. Leonard Cohen sjunger: ”There’s a crack in everything, that’s where the light comes in, that’s where the light comes in”. Eller sagt på ett annat sätt:


                                                       En enda ton

                                                       av himmelskt ljus

                                                       som svävar över

                                                       jordens mollackord

                                                       får nattens sorgesång

                                                       att stilla klinga ut

                                                       i ljus som förebådar

                                                       soluppgång.


Just för att förnimmelsen av djupaste längtan kan vara så undflyende och svår att gripa för tanken behöver vi skapa förståeliga bilder som kan hjälpa oss att hålla fast vår läng-tan. Och då är det så lyckligt att vi omges av en skapelse som på många sätt återspeglar den helhet och fullbordan som vårt innersta längtar efter.

Därför blev jag berörd av en annan bild, också skapad av Teija Persson. Den bilden visade ett mäktigt gammalt träd med tjock stam, kraftiga rötter och en fantastiskt vackert förgrenad krona. Fotografiet fyllde mig med ett slags visshet om att fullkomlighet faktiskt existerar och att vi, om vi vill, kan se speglingar av det gudomliga också i den skenbart ofullkomliga värld som omger oss:


                                                         Samma stam

                                                         bär alla grenar

                                                         Samma rot

                                                         vill trädet väl

                                                         Helhet formar

                                                         alla delar

                                                         Minsta kvist

                                                         är trädets själ


                                                         Inget avskilt

                                                         ingen ensam

                                                         ingen skillnad

                                                         mellan här och där

                                                         Samma jord

                                                         och samma himmel

                                                         Liv omsluter

                                                         allt som är


Men också inom oss själva kan vi med litet uppmärksamhet och fantasi se speglingar av det som vår längtan pekar mot. Om vi i något ögonblick vågar bryta det ytliga vanetänk-andet om orsak och verkan, så kanske vi också tvingas förändra vårt perspektiv på vad vår tillvaro och vi själva egentligen är:


                                                         I dag hörde jag fågelsång

                                                         och fylldes av lätthet och ljus.

                                                         Men så kom tanken på en gång

                                                         att fåglarna bygger ju hus

                                                         och har inte tid att hålla konsert,

                                                         de ropar och varnar och meddelar sig.

                                                         Det är ju i min värld som sången är,

                                                         men varifrån kom den till mig? 


Man kan ju fundera! Men det är ett lyckligt funderande tycker jag. Tanken på att min egen splittring och världens splittring är den enda existerande verkligheten är inte förenlig med lust till liv. I varje fall inte för mig. Därför tar jag allvarligt på min längtan för den ger mig hopp. Fast då måste jag också bekväma mig till en sak som för många faller sig svårt, jag måste tro. Jag måste tro att det som jag lärt mig i skolan på fysiklektionen, i matematik, i kemi och i biologi inte nödvändigtvis är hela sanningen. Det är säkert sant under en tid och inom sin speciella ram, men inte mera sant än just så.

Och jag måste tro att det som mitt innersta säger mig står för en fast sanning, även om jag inte kan förstå den med intellektet. Om jag håller mig till detta, kanske min splittring och ofullkomlighet, som ju är varje människas lott, en gång kommer att förvandlas till en återspegling av den Verklighet som min längtan vill berätta om:


                                                         När allting annat fallit bort

                                                         är jag till slut en vid savann,

                                                         en slätt med klöverdoft och surr av bin

                                                         och dånet från oändligt många hovar.

                                                         En evig äng som utan att beröras

                                                         öppnar sig för molnens skuggor

                                                         och med ett stilla leende

                                                         bär solens speglingar i blåa vatten.

                                                         Jag rymmer allt men håller inget kvar.


                                                         När allting annat fallit bort

                                                         finns bara obegränsad vidd

                                                         och jag är fri.