Att våga se sig själv
Egentligen är det ingen konst att leva. Liv sköter i princip sig självt. Man behöver bara hänga med, något som nästan alla andra levande varelser gör utan många filosofiska funderingar. De kan inte göra annat eftersom de inte har de mentala förmågor som vi människor har. De måste ta det som livet tilldelar dem. Vi människor kan också leva på det sättet om vi vill. Men eftersom vi är utrustade med mera komplicerade mentala funktioner så blir vi vanligen mer eller mindre bekymrade, mentalt och fysiskt, genom att inte förstå hur och varför tråkiga saker händer oss. Alltså använder vi också våra mentala gåvor för att undkomma hot och faror och den rädsla som de medför.
Vi försöker i stället förstå hur man kan leva medvetet utan alltför mycket rädsla och med en känsla av uppfyllelse och helhet i vårt liv. Detta är inte lätt. Oavsett hur ”säkra” föreställningar om livet som vi håller oss med så försätts vi dock om och om igen i tvivel om vår egen betydelse och tingens verklighet. Det är så många av nyanserna i livsupplevelsen som inte kan förklaras på ett logiskt och objektivt sätt. Är livet i sig gott eller ont? Är människan i sin grund god eller ond? Är jag i grunden god eller ond? Förr eller senare tränger sig dessa frågor på och de är inte lätta att besvara. Speciellt inte när vi befinner oss i någon slags kaotisk livsupplevelse.
Sedan långa tider har nyckeln till att hantera sådana situationer varit att öva upp sina mentala förmågor och därmed komma närmare en bättre förståelse av sig själv och sitt liv. Genom att observera sig själv och världen omkring, och reflektera över detta, kan vi få en djupare insikt om hur vi fungerar både som fysiska och mentala varelser och hur det påverkar oss själva och världen omkring oss.
Människans kropp styrs av urgamla genetiskt ärvda funktioner som står för biologisk överlevnad, precis som hos alla andra djur. Dessa livsskyddande funktioner stärks hos människan av vissa mentala funktioner som vi, åtminstone i sociala sammanhang, kan kalla ”ego”. Tillsammans ger de oss möjligheter till fysisk överlevnad. Men vi äger också en formidabel mental förmåga att kombinera kropps- och sinnesfunktioner till en mera medveten upplevelse av själv och liv. Sedan mycket länge har man refererat till detta med begreppen ”själ” och ”ande”. Det engelska ordet ”mind” kanske beskriver det bättre genom att inte förknippas med religiösa och esoteriska begrepp.
Även om de genetiska fysiska funktionerna är basala och livsviktiga så är de högre mentala funktionerna inte mindre viktiga för oss människor. Båda systemen är inbegripna i ett ständigt pågående samspel. Vi vet det eftersom vi inte kan undgå att uppleva deras verkan inom oss själva och genom oss i världen. Naturligtvis kan man teoretiskt skilja på fysiska och mentala funktioner men rent praktiskt kan de inte helt skiljas åt. Vi kan lära oss att se dem båda, förstå dem i någon mån, och räkna med dem i vårt vardagsliv. Men vi kan också tillåta oss själva att vara omedvetna och låta enbart basala biologiska funktioner kontrollera vårt liv.
I det moderna samhället kan de urgamla genetiska funktionerna för fysisk överlevnad ofta försätta oss i pinsamma situationer och ses då ofta som en negativ del av en människas personlighet. Trots det borde de nog också ses som goda och och nyttiga just för att de vill bevara individens biologiska liv. Men de borde medvetet hållas under kontroll eftersom de ju så ofta åstadkommer negativa gensvar i våra relationer med andra. En människas aktivt uttryckta behov av självbevarelse, förstärkt av rädsla och vrede, kommer vanligen att väcka samma reaktioner hos andra och detta återverkar naturligtvis på den första.
De fysiologiska livsbevarande funktionerna är ungefär desamma hos alla däggdjur. Men hos människan är de bara den ena sidan av den dualism mellan kropp och sinne som tycks vara henne given och som vi sällan kan undvika att uppleva och reagera på. Och det skapar ofrid i vårt inre vilket leder till mental disharmoni och till beteenden som i sin tur skapar lidande och smärta hos andra och hos oss själva.
Motsatsen till människans rent fysiska överlevnadsförmågor är de mentala funktioner som står för den märkliga upplevelsen av att vara medveten om sig själv. De gör att vi kan se och förstå oss själva som individer och veta att vi finns till. Hittills finns ingen säker förklaring för denna egenskap som obönhörligt tvingar den mänskliga individen att ge sig själv ett värde. Vi vet att vi existerar. Alltså kan vi inte ge värdet noll åt vår personliga erfarenhet av att finnas till. Det skulle ju betyda att vi inte finns.
Problemet med det egenvärde som varje människa kan uppleva, och inte heller kan förneka i och med att hon vet om sin existens, är att detta värde också kan ges en negativ betydelse, av henne själv och av andra människor. En kollision mellan vår inre vetskap om ett absolut existentiellt värde och vår egen, eller andra människors, brist på acceptans av detta blir då oundviklig. Detta kan innebära ett kraftigt mentalt hot som leder till en känslomässig stress som i sin tur starkt stimulerar basala biologiska och egoinriktade överlevnadsmekanismer. Särskilt uttalat kan ett sådant existentiellt hot bli i kulturer och grupper där reglerna för socialt beteende i hög grad präglas av granskande och fördömande moraliska föreställningar.
De biologiskt ärvda överlevnadsmekanismerna är således ett vanligt upphov till många sorters beteenden vilka vi människor karakteriserar som olämpliga eller onda. För den omgivande naturens egna krafter känner vi respekt, trots att vi vet att de kan skada oss. Vi ser dem som naturliga utan att belägga dem med onda syften. Men de destruktiva handlingar som är en följd av vårt blinda gensvar på människans inbyggda genetiska överlevnadsprogram tolkas inte särskilt ofta som spontana manifestationer av naturen utan mera som negativa handlingar.
Människans rädsla, och dess vidare aspekter i form av vrede och hat, kan få mycket onda konsekvenser. Det vet vi alla alltför väl. Men i vardagslivet tänker vi sällan på att detta har sina rötter i vår grundläggande fysiologi. Vi kan inte radikalt förändra dessa gamla överlevnadsmekanismer. Men vi kan lära oss att se dem, förstå dem och bromsa deras inverkan på oss för att undvika handlingar som är destruktiva för oss själva och vår omvärld.
Våra genetiskt ärvda självbevarelse- och överlevnadsmekanismer borde således inte ses som enbart onda. De är i grunden viktiga funktioner för biologisk överlevnad som finns hos alla däggdjur och måste därför anses vara goda eftersom de tjänar själva livet. Det som i stället kan ifrågasättas, och hos oss människor faktiskt också kan förändras, är till vilken grad vi tillåter dessa biologiska reflexer att inverka på våra handlingar. Jämför med utsläppet från en bensindriven bilmotor. Motorn är en nödvändig del av bilen. Om vi tar bort den för att slippa giftiga avgaser tar bilen oss ingenstans. I stället kan vi försöka trimma motorn så att den släpper renare avgaser från sig. Det är möjligt när det gäller en bensindriven motor men också när det gäller våra egna försvars- och överlevnadsbeteenden.
För att kunna göra detta måste vi dock lära oss att iaktta oss själva med distans men också med ett visst överseende för våra reaktioner och beteenden. Det kan vi bara göra från den medvetna och uppmärksamma delen av oss själva. Därifrån är det möjligt att, utan att vi blåser upp eller fördömer oss själva, inse att vi existerar och därför har ett absolut existensvärde trots vår ofullkomlighet. Från denna basala medvetenhet kan vi få uppleva och förstå vår djupaste längtan efter att få bli bekräftade och inse att vi, trots allt, har en naturlig plats bland andra människor. Insikten om denna vår djupaste längtan efter att vara ”sedd” gör oss i sin tur mera motiverade att försöka dämpa de yttre uttrycken av våra överlevnadsreaktioner. Det handlar om att med medveten uppmärksamhet se på de mera tvivelaktiga effekterna av våra biologiska försvar utan att vi behöver känna att vårt absoluta existensvärde är hotat. Så ökar möjligheten att komma till den insikt och förståelse som krävs för att vi, utan att fastna i självömkan eller anklagelser mot andra människor, vågar sträva efter att förändra handlingar som åstadkommer lidande. Gör vi det med både respekt och acceptans för våra ärvda animala överlevnadsfunktioner så kan vi lyckas med att integrera erfarenhet, känsla och handling till ett bättre samspel, inom oss och i våra relationer till andra. Då växer vi som mänskliga individer och blir i allt mindre grad till orsak för sådant som kan kallas ont.
Att förneka de basala delar hos oss människor som tjänar fysisk överlevnad är inte praktiskt. Vi kan ju inte bli av med dem. Om vi förnekar dem så förnekar vi också att vi existerar och det är knappast möjligt. Att uppleva att vi inte blir accepterade av våra medmänniskor medför vanligen en känsla av att behöva kämpa för vår rätt att finnas. Det är naturligtvis ett säkert sätt att visa andra att vi finns men också ett lika säkert sätt att bli mindre accepterad av dem. Fastnar vi i detta biologiskt urgamla sätt att övertyga andra om vår existens så föreligger en också en hög risk att vi inom oss själva skapar en klyfta mellan rent genetiska överlevnadsfunktioner och ett mänskligt sinne. Vår inre splittring riskerar att bli bestående.
Vill vi alltså hjälpa oss själva till ökad inre harmoni och en känsla av helhet så bör vi inte fördöma den urgamla biologiska delen av oss som försöker rädda vår kropp från fara och död. Men vi bör naturligtvis också vara modiga nog att inse när dessa försvar sårar och gör illa. Att se och förstå det är känslomässigt inte lätt för någon av oss. Det är förstås både önskvärt och nödvändigt att ångra och beklaga vissa handlingar. Men vi bör inte permanent döma oss själva som mindre acceptabla personer. Sanningen är: vi är bara människor, inte gudar.
Att stärka den egna medvetenheten om sin innersta identitet och sitt absoluta värde är viktigt eftersom det kommer att öka motivation och kraft i försöken att behärska mera primitiva och disharmoniska känslor och handlingar. ”Du bör inte följa dina känslor, dina känslor bör följa dig” (Roberto Assagioli, skapare av Psykosynthes). När vi försöker att på detta sätt relatera till oss själva, och till dem omkring oss, leder det så småningom till en övertygelse om det goda i oss själva och andra människor. Vi kan bli positivt accepterade av andra trots tillfälliga negativa handlingar. Vår acceptans av varje människas innersta positiva identitet och absoluta värde blir då förutsättningen för en bestående motivation att växa mot större harmoni, inom oss själva och i våra relationer till den yttre världen. Så kan vår egen splittring läkas och effekterna av detta kan läka världen.