Smärta och lidande – oskiljbara delar av livet?

Smärta är en oundviklig del av livet. Ingen slipper undan. Vi får alla bära vårt eget mått av smärta och kanske inte bara en gång utan många gånger. Den som fokuserar mest på kroppsfunktioner tänker kanske att kroppssmärtan är den stora plågan medan den som är mera inriktad på mentala funktioner lägger större vikt på känslomässigt utlöst smärta. Men var och en som tvingas uppleva smärta under någon tid kommer dock till insikt om att det i detta avseende inte finns någon absolut gräns mellan kropp och psyke.

Kroppssmärta förknippar vi vanligen med fysiska sjukdomar eller skador. Mental smärta kopplas till basala känslor som sorg och saknad, oro och ångest, rädsla och vrede. Också skuld och skam och bitterhet kan vara komponenter i en psykiskt upplevd smärta men är egentligen specialvarianter av de basala känslorna. Skuld kan till exempel vara en blandning av både sorg och rädsla baserat på en kontrast mellan min självuppfattning och mina handlingar. Skam går kanske att förstå som en rädsla i sociala sammanhang utlöst av den negativa värdeskillnad som jag förutsätter finns mellan mig och andra människor. Bitterheten kommer ur den oförlösta vreden.

Om vi drabbas av ihållande kroppssmärta under någon tid luckras gränsen mellan kropp och sinne upp allt mera och det blir svårt att skilja mellan den fysiska och den mentala delen av smärtan. Anledningen till detta är att smärta aldrig är lokaliserad i kroppens vävnader och organ. Där har vi vävnadsskador, inflammationer och kemisk processer. Men de är inte samma sak som upplevelse av smärta. Om vi kanske utesluter hjärnan, som ändå är ett kroppsorgan, kan vi slå fast att smärta inte är lokaliserad till själva kroppen. Vi bara känner att smärtan finns där. Smärtupplevelsen har att göra med sinnet. Men hjärnan samverkar också hela tiden med sinnet. Rent filosofiskt torde det inte var lätt att säga vilket av dem som spelar huvudrollen för smärtupplevelsen. Dagens fysikalisk vetenskap menar dock att det är hjärnan som är den avgörande faktorn.

Hur det än förhåller sig med detta så tycks dock en sak vara säker: en förlängd upplevelse av smärta lokaliserad till kroppen skapar också psykisk smärta och bådadera kommer att aktivera stressystemet vilket i sin tur påverkar vävnader och organ negativt som då, via hjärnan, sänder ytterligare störande signaler till sinnet. En negativ feed-back cirkel uppstår som kan förstärka  smärtupplevelsen. Vi måste alltså förstå att de fysiska processerna i kroppen sänder signaler till hjärnan men utgör inte själva smärtan. De är grundmaterialet som skapar en mental upplevelse av smärta.

Smärta, i den mening som här har beskrivits, har i alla tider ansetts ha ett samband med lidande, liksom lidande med smärta. I vår kultur, och i den tid som är, sätter man dock gärna likhetstecken mellan smärta och lidande. Men det finns en skillnad mellan de två typerna av upplevelse. Vi kan bära ett visst mått av smärta och kan lära oss att tolerera den utan att anse att vi lider. Det är lätt att känna igen detta hos en människa. Hon förmedlar något annat till oss än de som upplever att de lider. Ändå är både smärta och lidande mycket ofta en sammanblandad upplevelse hos människan. Varför är det då så att en del människor med  smärta upplever att de lider och andra inte?

Det finns mycket skrivet om denna gåta. Men det som kan beskrivas och mätas utifrån avslöjar vanligen inte mycket om smärtans eller lidandets sanna natur. Därför är det kanske så att poeter i sina verk kommer lidandets och smärtans verkliga natur närmare än naturvetenskapen gör. Det verkar vara nödvändigt att själv ha upplevt smärta och lidande för att förstå dess natur. Mätapparater tycks inte vara till någon hjälp.

Lidandets anatomi ser kanske ut så här:

För att en smärtupplevelse skall övergå till lidande krävs några faktorer. En av dessa är i många fall en djup känsla av att ha förlorat personlig frihet och en given plats i livet. Det kan utmynna i en djup känsla av att inte längre vara en del av människans samhälle eller av tillvaron i sin helhet. En förlust av den djupa, men undflyende, känslan av rätten att existera och tillhöra. Kanske kan den känslan förstås som en spontan medvetenhet om vår innersta identitet. Somliga skulle kalla den vår själsliga eller andliga identitet. Det finns egentligen inget behov av att analysera denna känsla av att vara en självklar del av det vi kallar existens och verklighet och att samtidigt uppleva sig vara en unik individ bland andra unika individer. Vi är spontant medvetna om detta i vårt innersta och kan känna igen det som en känsla av frihet, av lätthet, av glädje och av tillit, vilket ju påverkar all vår självupplevelse och livsupplevelse. Den ger oss förvissning om att vara älskad och att kunna älska och, framför allt, en tro på att gränser kan överskridas även om det måste bli med smärta. En tro på att absoluta gränser inte existerar. Den känslan är rakt motsatt till den upplevelse av instängdhet, brist på rymd och förlust av frihet som kännetecknar lidandet.

När smärta övergår till lidande förlorar vi inte vår innersta, vår själsliga, identitet. Men vi förlorar tron på den. Vi kan lära oss det av människor som reser sig ur sitt lidande. När de återfinner tron på denna djupa och subtila upplevelse av själv och värld så känner de alltid igen den och vet att den har funnits i dem hela tiden även om de inte kunde gripa tag om den. Om vi alltså förlorar kontakten med denna personliga förvissning om vem vi är och vad vi är kan en länge bestående fysisk eller mental smärtupplevelse bli alltför tung att bära. Vi ställs inför en allt starkare känsla av instängdhet och en minskande känsla av syfte och mening. Då kan vi välja att lägga oss ner och ge upp upp hoppet eller så börjar vi att slåss mot sådant som är oundvikligt och förslösar de krafter vi har kvar.

Dessa insikter är inte nya. De är en del av människosläktets långa historia, av erfaren-heter som har vunnits under långa tider. Det som gör det svårt att enas om vad de egentligen kan lära oss är den språkliga förvirringen om begreppet ”lidande”. Ordet kan definieras på många sätt. För somliga är varje svårighet en smärta och varje smärta ett lidande. Andra gör en tydlig skillnad mellan lidande och smärta. Åter andra tänker inte ens på smärta när de definierar lidandet.

Vad innebär då denna upplevelse av vår innersta identitet som är så viktig för vår livsförmåga, vare sig den är medveten eller omedveten? Föreställningar om denna transcendenta dimension av självupplevelsen finner man i många mytiska berättelser och i många religioner. I kristendomen blir de till exempel tydliga genom dess betoning på att den yttersta principen, Gud, är kärlek och att allting skapades ur denna kärlek. En sådan inre bild kan svara mot vår längtan efter att vara någon, att existera, och den kan lugna vår oro för att förlora detta, en konsekvens av människans medvetenhet om sig själv och sin dödlighet.

”Kärlek” är ett starkt missbrukat ord men det syftar ytterst på allt det som vi anser är i grunden gott. Att vara sedd, och se med kärlekens ögon, ger oss en inre förvissning om att få finnas och att få vara det vi är. Varje litet barn som föds lever till en början i denna tillförsikt, naturligtvis helt omedvetet. Förr eller senare så kan dock dess tro på att vara så villkorslöst älskat vackla. Orsakerna till detta är så många men i slutändan kan var och en av dem bli en faktor som senare i livet förvandlar en upplevelse av smärta till lidande.

En ofrånkomlig cirkel sluter sig. Vi behöver alla att bli sedda och accepterade, att bli älskade, från vårt första ögonblick på denna jord. Men vare sig vi vill eller inte kan vi aldrig undkomma smärtan, vilken ju är en av livets skyddande grundprinciper. Därför bör man se den som i grunden god eftersom den lär oss, och djuren, att undvika faror. I den meningen skyddar smärtan livet. Men låter vi smärtan få oss att glömma vår innersta identitet, vårt absoluta mänskliga värde, så glömmer vi också vad vi är i den dimension som vi kallar verklighet. Och vi glömmer att ingenting i den verkligheten kan befria oss från det faktum att vi är en del av allting och att allting är en del av oss. Vi tillhör, vare sig vi vill acceptera det eller inte. Glömmer vi det så kan ett livsproblem, som skulle kunna övervinnas, kasta oss in i lidandet och som en följd av detta krymper vi och förtvinar som människor. I den situationen måste vi åter öppna oss för det vi hade hela tiden men inte kunde tro: att vi, trots de upplevda svårigheterna, är fria att göra ett val och att det i den verklighet som vi fötts in i finns en mening med var och en av oss. Vi kan göra oss en inre bild av att vi utgör droppar i ett ändlöst hav av sammanhang och mening. Ett hav som vi i verkligheten aldrig hade lämnat. Och även om livet i vår kropp och i denna värld garanterar oss upplevelsen av smärta, ibland mycket svår, så kommer vi att veta var vi har vår hemortsrätt. Viktor Frankl har i en av sina böcker skrivit att ”lidande slutar att vara lidande i det ögonblick som vi känner att det har en mening”. Så förblir vi levande trots smärtan, trots att vi vet att kroppen måste dö. Då segrar inte lidandet.