Omvänd blickriktning

Har du någon gång varit i den situationen att du, kanske med en förbluffad och frustrerad känsla, upptäckt att du inte tycks motsvara den produktbeskrivning av människan som kloka och lärda människor arbetat fram. Kanske har du också försökt att leva upp till normen och därmed bli en ”normal” människa?

Ja, förlåt att jag blir så närgången. Men jag känner själv att det är något konstigt med alla de seriösa beskrivningar som ur fysikaliskt, anatomiskt, fysiologiskt, psykologiskt, filosofiskt, religiöst, magiskt, och vilket som helst perspektiv slår fast vad en människa är och hur hon egentligen skall fungera. Det ligger en hund begraven här. Inte så att jag misstänker att alla dessa djupt tänkta och mödosamt framforskade produktspecifikationer skulle vara oseriösa. Tvärt om. De flesta är tydliga, klara och har ett logiskt sammanhang. Det är bara det att man sällan träffar på ett exemplar av släktet homo sapiens som, utifrån sett, helt och hållet fungerar efter dessa normer. Det känns otillfredsställande.

Kan det kanske vara så att medelvärdet av många beskrivningar av många föremål av samma art blir till en definition av ett slags medelföremål? Finns det ett sådant medelföremål? Den lyckliga period i mitt liv när jag hade rätt att ordinera hålfotsinlägg lärde jag mig att de hål-fotsinlägg som tillverkats för att passa alla egentligen inte passade någon. Den framräknade normalfoten var inte så vanlig, milt sagt.

Så kan det nog också vara när det gäller överensstämmelsen mellan en viss människa och än så vetenskapliga beskrivningar av normalmänniskan. Ändå borde jag kunna ha kvar ett hopp om att en dag möta en människa som stolt och lycklig bär stämpeln om KRAV-godkännande på sin panna. En normalmänniska som kroppsligt, psykologiskt och socialt motsvarar de framräknade produktspecifikationerna. Fast, då gäller det förstås att möta henne i exakt rätt ögonblick när alla hennes rörliga system och egenskaper befinner sig i ett läge som stämmer med normen. Det blir svårt.  Med hålfotsinlägg är det litet lättare, de ändrar inte form och beteende i första taget. Men en människa som är så snabbt föränderlig i alla sina system, inklusive fötterna?

Där gick nog det sista hoppet om att träffa en levande människa som skulle kunna utgöra en mall för mig. Ett slags pepparkaksform som jag skulle kunna stansa ut mig själv med. Något av mig skulle naturligtvis behöva skäras bort – det blir ju alltid lite deg över när man gör en pepparkaksgubbe. Men det skulle det kanske vara värt i utbyte mot att bli en normal män-niska? Å andra sidan, om det fanns en sådan levande norm, skulle jag själv då kunna känna mig hel om delar av mig skärs bort?

Om jag nu tillhörde dem som tror att en vederhäftig och seriös normbeskrivning av män-niskan som ett fysiskt existerande ting skulle vara möjlig, skulle jag bestämt avvisa den sista frågan. Min beskrivning skulle på ett strikt sätt spegla normalproduktens egenskaper. Ingenting annat. Det skulle inte vara frågan om produktens syn på saken. Vad produkten känner och tycker hör inte till de hårda data som en naturvetenskapligt hållbar produkt-specifikation måste bygga på. Då vore ju en bedömning och klassificering av produktens kvalitet och funktion inte möjlig. Och det skulle göra det mycket svårt att använda till exempel samhällsresurser på ett riktigt sätt för att hjälpa så många som möjligt att komma närmare normen. När detta nu har sagts märker jag att en liten grabb reser sig inom mig och skriker rakt ut: Jag vill inte bli normal! Jag vill bli mig själv!

Just det, jag vill bli mig själv. Nu blir motsättningen synlig. Skillnaden mellan att se på män-niskan och att vara människa. Det spelar ingen roll hur noggrann och välment en beskriv-ning av människan är. Den kan aldrig bli samma sak som att vara en människa. Att leva innebär att se och uppleva tillvaron inifrån och ut. Min upplevelse av mig själv, och det som omger mig, är min enda möjliga verklighet. Och det är sannolikt det närmaste jag kommer själva Verkligheten så länge jag befinner mig i en mänsklig gestalt.

Beskrivningar av människan riktar sig utifrån och in mot ett slags medelmänniska. Men varje människas tankar, föreställningar, känslor och beteenden är personliga och kan inte observeras och mätas direkt, vare sig av maskiner eller av andra människor. Det är med den uppsättningen egenskaper som hon upplever sig själv och världen, reagerar på den och agerar i den. Den här insikten mellan vad vi i verkligheten är och beskrivande normer, vare sig de är statistiskt eller filosofisk framtagna, är nödvändig när vi vill hjälpa oss själva, eller andra, att växa till större mognad, helhet och inre harmoni. Grunden för arbetet måste då vara just den individens ”inifrån och ut” upplevelse. Men eftersom vi människor också behöver logisk förståelse, både av oss själva och av den tillvaro vi lever i, bör vår personliga upplevelse naturligtvis kompletteras med trovärdiga ”utifrån och in” kunskaper.

Bara om vi växer till ökad medvetenhet och större insikt kan vi undan för undan påverka våra tankar, känslor och handlingar i en mera mogen riktning. Men det gäller att under utvecklingsarbetets gång aldrig glömma bort att ingen kan ”växa till sig själv” bara genom att ha en allmän produktspecifikation av människan som målbild. Inte heller är detta möjligt genom att bara hålla sig till sin egen uppfattning av sig själv och världen. Det resulterar istället i ökad inre splittring, minskad livsupplevelse och sämre livsfunktion. När det gäller att förstå och förändra sig själv, och andra, behövs båda blickriktningarna. ”Utifrån och in” perspektivet är viktigt men ”inifrån och ut” perspektivet är avgörande.