Vishetens väg

Är det vist att beskriva vishet? Kan man veta något om vishet om man inte redan är vis? Kanske inte. Men sökandet efter vishet är ju i sig själv ett tecken på spirande vishet. Våra personliga erfarenheter kan förstås bara beskriva vägen till den plats där vi befinner oss just nu, inte till själva målet. Fast det kan vara så att vishetens själva kärna är att söka vägen till vishet.

Å andra sidan så kanske det inte existerar någon väg alls, utan alltsammans utspelar sig på just den plats där vi befinner oss i ögonblicket. Vishet skulle då utgöras av summan av levandets alla olika ögonblick. I så fall har det förstås betydelse att vi är medvetna om varje ögonblick i vårt liv, veta var vi befinner oss och vad detta ögonblick innehåller. Om våra känslor och tankar alltför ofta befinner sig någon annanstans än där kroppen är så lär visheten undfly oss. Den situationen tycks ju vara ganska vanlig hos oss människor. Vad innebär det i så fall egentligen att söka vishet och veta vad det egentligen är?

Frågan är alltså: vad är vishet? En snabb titt i ett lexikon upplyser om att vishet kan översättas med ”klokhet, förnuft, vett, erfarenhet, förstånd, lärdom”. Av detta kan man få ett intryck av att ett barn som är tillräckligt intelligent, som har ett gott minne samt förnuftiga föräldrar och lärare, inte kan undgå att bli vis. Om detta är vishetens hela grund så borde Jorden vara överfull av visa människor. Men det är den inte, det är alldeles uppenbart. Ändå skulle det vara synnerligen ovist att påstå att vi är ointelligenta och att föräldrar och lärare i allmänhet är okunniga och oförnuftiga.

Kanske är det så att var och en måste själv finna sitt livs vishet? Och det är sannolikt många som söker. Ändå tycks det vara få som verkar ha kommit till vishet trots intellektuellt förstånd, erfarenhet och lärdom. Vad är det då som saknas? Är det fel på själva definitionen av ordet vishet? Jag har nämnt intellekt och logiskt resonemang byggt på erfarenhet. Men detta enbart kan uppenbarligen inte ge oss en djupare livsvisdom. Hjärtats vishet måste också vara med om en människa vill mogna till en mera balanserad, och därmed mindre smärtsam, livsupplevelse.

Med en sådan beskrivning kan vi kanske komma närmare en förståelse av begreppet vishet. Vi kan definiera det som en medveten strävan efter att förena intellekt med känsla och erfarenhet för att skapa harmoni inom oss själva och i vårt samspel med världen omkring. Medveten erfarenhet av sig själv, av sitt liv, sin livsupplevelse och sin livshantering kommer då att smälta samman till en enda helhet.

Visdom uppstår i så fall ur min fullt medvetna strävan att ha omsorg om mig själv och om den värld jag omges av, oavsett om den i alla delar är synlig för mig. I denna strävan kan jag vare sig förneka eller undertrycka någon del av mig själv. Inte kroppen, inte sinnet, inte själen och inte heller anden. Alla delar måste godtas för att bilda en harmonisk enhet. Ur dessa ansträngningar växer med tiden en mogen människa fram.

Någon har sagt att en sådan människa måste utgöra en syntes av ingenjör, poet och präst. Hon måste både kunna tänka logiskt, handla praktiskt och kunna svara an med hjärtat. Hon måste vara tryggt förankrad i en grund som tillåter henne att se och acceptera den stora helheten, alltings sammanhang. Det är klart att en sådan människa lämnar andra spår i världen än den som lever enbart på logik och intellekt men förnekar känslans oerhörda innebörd i våra liv, eller den som bara tumlar runt i sina känslor och nedvärderar logiskt tänkande och förnuftigt handlande.

Världen omkring oss rör sig hela tiden, ofta på ett oförutsägbart sätt. Vi kan därför inte komma undan att försöka använda praktiska förhållningssätt som hjälper oss att bibehålla vår balans i denna oavbrutna rörelse. Vi kan försöka vara aktiva i hopp om att förändra saker till till vår fördel. Men vi kan också välja att vara passiva för att försöka anpassa oss till situationen. Det handlingssätt som vi väljer har då ofta sin utgångspunkt i graden av harmoni eller splittring som i ögonblicket fungerar som vår inre verklighet. Men konsekvenserna av våra handlingar, eller icke-handlingar, kommer naturligtvis alltid att återverka på vår egen livsupplevelse. Vilket leder till slutsatsen att medveten och aktiv ansträngning för att öka vår kunskap om oss själva, om livet och levandet i syfte att skapa och bibehålla balans och harmoni, inte bara är vägen till vishet. Det är vishet!

Människan kan sträva efter detta eftersom hon bär på en gåva som de andra djuren verkar besitta i betydligt lägre grad. Och den gåvan är medvetenhet. En människa kan iaktta sig själv, sina tankar, sina känslor och sina handlingar. Hon kan iaktta sin smärta och sitt lidande och hon kan medvetet vilja sträva efter något annat. Det gör det möjligt för henne att rikta in sin vilja mot förändring av sin inre värld, likaväl som av den yttre.

Detta innebär en viktig skillnad mellan oss och alla andra djur. Vi har möjligheten och förmågan att förändra våra attityder och lära oss att handla så att livet blir till större glädje, både för oss själva och för andra. Precis som andra djur är vi genetiskt programmerade att snabbt och automatiskt reagera på hot och faror. Dessa urgamla överlevnadsprogram, som huvudsakligen går ut på flykt eller kamp, tar vanligen mycket snabbt över våra känslor och handlingar. Men de är omedvetna reaktioner som sällan leder till en mer harmonisk livsupplevelse. I stället försätter de oss i obehagliga och pinsamma mentala och sociala situationer som förbrukar mycket av vår energi. Och den upplevelsen leder ju ofta till att vi försöker ursäkta oss själva genom att projicera våra skuldkänslor på andra personer eller situationer, vilket inte heller underlättar möjligheten att uppleva harmoni. Med tiden kanske vi blir medvetna om våra överlevnadsreflexer och försöker få någon inverkan på dem. Vi vill ju normalt inte leva med oro, frustration och vrede utan föredrar ett liv som innehåller balans och goda känslor. Då mår vi bäst och våra goda känslor kommer att avspeglas i våra handlingar.

Detta är vägen till vishet. Den innebär att leva och låta leva, att förstå att allting hänger samman och inte kan skiljas åt – och att känna tacksamhet för det. En sådan livsinriktning föder mening och ger mål. Den ger värde åt oss själva, ökar vår respekt för andra och låter oss allt oftare uppleva kärlek, glädje och frid. Vishet är alltså att förvalta det egna livet på ett sådant sätt att jag varje ögonblick kan leva det och lämna det i försoning och tacksamhet. För den som vill närma sig en sådan livsattityd är känslomässig insikt och förståelse inte mindre viktig än intellektuell förståelse och teoretisk kunskap.

Att bli en sann, hel och mogen människa som förstår att leva i harmoni och frid kan framstå som en helt omöjlig uppgift att förverkliga i vardagslivets röra och besvärlig-heter. Det berättas om människor som lyckats uppnå detta avundsvärda tillstånd men sällan träffar vi dem personligen. Däremot finns många läror och koncept som gör anspråk på att göra oss till starka och perfekta människor om vi bara anammar det som dessa läror kräver. Men det brukar inte vara så lätt om vi vill behålla något av vår inre frihet. De som entusiastiskt bjuder ut sin frälsningslära framstår inte heller alltid som synliga exempel på sitt eget budskap. Den iakttagelsen är lätt att göra.

Ändå ser de mest framträdande världsreligionerna människans värde och värdighet som en viktig del av sin förkunnelse. Samma målsättning har också många stora politiska ideologier och filosofiska koncept. Men om vi ser efter hur dessa läror har förvaltats så är kamp och splittring vanligen det första vi ser. Och det är motsatsen till detta som vi söker. Vårt behov är inte strid men frid inom oss själva och fred i den värld där vi lever och Det andra kan anses vara avhängig av det första.

Ordet ”religion” kommer av latinets ”religio” som har betydelsen ”att återknyta”. Ordet ”yoga” lär i Sanskrit ha en liknande betydelse. I den nyttoinriktade kultur som vi just nu lever i behöver vi sannerligen återknyta till det allra innersta i tillvaron, likaväl som till det allra yttersta. I västerlandets starkt materialistiska och praktiskt orienterade värld behöver vi återskapa en harmonisk relation till livet, till döden och till allt som finns, synligt eller osynligt. Det som vi ju har del i och är delar av.

Det som de stora mästarna en gång förkunnade var huvudsakligen en hjärtats lära som nästan alltid erbjöd praktiska nycklar till att finna läkning, harmoni och helhet – för att inte nämna helighet. Sådana budskap dör av alltför tunga tankekonstruktioner. Förmågan att tänka kan visserligen lyfta oss till en sorts högre mänskliga nivåer men teorier och logiska koncept skapar sanning bara för det resonerande sinnet. Därför uppstår alltid frågan ”Vad är sanning”? Finns det en objektivt bevisbar sanning? Problemet med detta är att ingen människa uppfattar och tolkar någonting exakt på samma sätt som någon annan människa, oavsett hur god viljan till förståelse är. ”Sanning” kommer att stå mot ”sanning”, oenigheten ökar och så börjar vi att strida för att försvara den ”sanning” som vi själva kan förstå. Och när det gäller levandets grunder så kan vi länge sysselsätta oss med intellektuella revirförsvar, enskilt eller som grupp, utan att vi lyckas ta ett enda steg mot det som en läras upphovsman en gång i tiden försökte lära ut. Men vi blir inte visare för det.

Vad kan då en vanlig människa göra, en varelse vars livsupplevelse ofta mera känns som kaos än som harmoni? En människa som längtar efter harmoni och helhet, efter eget värde och egen värdighet? Zen-poeten Basho skrev en gång: ”Sök inte i andras fotspår. Sök vad de sökte”. Detta är praktisk handling. Den ger en möjlighet att hitta tillbaka till grunden i vårt eget liv. Stora mänskliga andar har alltid försökt att visa hur vi kan sträva efter att nå en trovärdig insikt om det faktum att vi själva, och allt det som vi kan se och uppfatta, är delar av en större helhet. Den helheten är god i sin grund just för att den är en helhet. Om vi lyckas att återspegla vårt liv i detta kommer vi oftare få uppleva en känsla av harmoni och helhet.

Oräkneliga människor har genom alla tider sökt efter nyckeln till den vishet som kan skapa en brygga mellan vår längtan efter helhet och harmoni och det intryck av kaos som omvärlden alltför ofta verkar vara ett uttryck för. Vi längtar efter denna inre ro, efter mening och syfte med vårt liv. Också jag har upplevt samma längtan. Som läkare lärde jag mig mycket om hur kroppen fungerar. I längden var det inte nog. Så jag gick vidare genom att söka kunskap i psykologi och psykoterapi. Det gav mig inte heller någon trovärdig nyckel till mig själv och livet. Jag försökte i filosofiska koncept och i esoterisk andlighet. Jag försökte förstå grunderna i tre av våra största religioner. Jag har sökt så gott jag har förmått och har försökt att förstå så långt som min förmåga tillät mig. Detta har, i likhet med så många andra, lett mig till en insikt: vår djupaste längtan och vårt sökande är till större del baserad på människans märkliga förmåga att djupast i sitt väsens grund medvetet varsebli känslomässiga intryck och bilder och kunna reflektera över dem. Dessa inre perceptioner kan vara vaga och diffusa men berör, mer eller mindre starkt, hur vi ser på oss själva, på vår värld och vårt liv. Men de kan aldrig beskrivas fullt ut med enbart ord.

Denna innersta beröring som vi inte kan förstå fullt ut har under skilda tider och kulturer skapat teorier, koncept och metoder som vid en ytlig titt inte visar många likheter men som på ett djupare plan inte skiljer sig så mycket från varandra. Oavsett vad de kallas förefaller alla grundas på en visshet om att människans biologiskt styrda ”primitiva” överlevnadsmekanismer går att programmera om så att vi människor kan växa och förändras. Och att detta kan ske genom att vi inom oss skapar ett harmoniskt samspel mellan kropp, sinne och själ, likaväl som mellan oss själva och vår omvärld, vare sig den anses vara synlig eller osynlig, materiell eller transcendent. Filosofiska och religiösa koncept har i alla tider innehållit riter, ritualer och metoder som syftar till inre förvandling. De har sällan varit avsedda till enbart meningslösa utflykter i känslans och fantasins värld. Istället var de menade som praktiska verktyg för att bättre kunna integrera självupplevelse och livsupplevelse. Verktyg som, rätt brukade, kunde hjälpa användaren att gå från en plågsam livsupplevelse till upplevelsen av ”liv och åter liv”.

Praktiserandet av detta inre förändringsarbete har i religiösa sammanhang fått benämningen mystik. Begreppet, och de grunder det bygger på, har i vår kultur fått en dålig klang, kanske för att det är svårt att intellektuellt och logiskt förstå det mänskliga sinnets allra innersta rörelser. Vår inre verklighet är svårtillgänglig för objektiva test och statistisk utvärdering. Det enda språk som kan fungera som en kommunikation mellan människans innersta och hennes intellekt är bilder och symboler som har förbindelse med känslolivet och bara kan beskrivas med upplevarens ord och förståelse. Detta är alldeles för slöa verktyg för dem som bara tror på en objektivt bevisbar verklighet. Objektiv vetenskaplig analys och presentation må vara möjlig när det gäller hjärnans funktioner men definitivt inte när det gäller sinnet. En viss ödmjukhet och ett gott omdöme krävs när man försöker observera och påverka vår innersta verklighet. Därför rekommenderade de gamla mästarna att observation och träning av sinnet bara skulle ske i avskildhet. De menade också att ett sådant studium i grupp och bara under en kort tid är ineffektivt. Vanligen lärde de ut sin erfarenhet och kunskap, sin visdom, enbart till en eller några få lärjungar tills dessa själva hade uppnått mästerskap. Att objektiva naturvetenskapliga undersökningar knappast kan göras under sådana förhållanden är självklart. Inte desto mindre kan resultatet av en sådan träning upplevas mycket tydligt av den som genomgår den.

Vårt grundläggande behov av inre frid samt fred i världen har inte minskat. Möjligen är det större än det någonsin har varit. Man talar mycket om att skapa och bevara fred mellan länder men förefaller inte förstå att avsaknad av fred i världen vanligen speglar avsaknad av mental frid hos individerna. Det verkar därför alltid finnas goda skäl att intressera sig för kunskap om, och engagemang i, metoder som syftar på personlig utveckling. Det gäller även de metoder som en gång i tiden ingick i religionernas mystik och i traditionerna hos våra förfäder. Mycket i detta gamla material är förstås inte tillämpligt längre. Tankesätt och handlingar som har sin grund i de äldres förståelse av den värld de själva upplevde passar inte alltid in i vår tid och vår kultur. Men där finns också mycket som vi kan tillgodogöra oss. Vår kultur som under flera hundra år har hyllat intellekt och logik har åstadkommit makalösa resultat när det gäller många människors materiella liv. Men den har varit sorgligt oengagerad när det gäller kunskap om det mänskliga sinnets innersta mekanismer. Och det har i vår tid sina återverkningar på liv och samhälle

I den västerländsk kulturen anses Sigmund Freud vara den som väckte nytt intresse  för betydelsen av den mänskliga individens inre värld. I hans efterföljd har många tankeskolor kommit till och med dem en uppsjö av metoder och tekniker vars syfte är att utveckla sinnet för att uppnå inre lugn och harmoni. Vissa av dessa skolor strävar efter vetenskaplig status, andra närmar sig mystiken. Alla menar dock att syftet är inre harmoni och en mera tillfredställande livsupplevelse. Inte alla bjuder på en klar och tydlig beskrivning av vägen till detta mål. Men om man inte väljer någon väg så riskerar man alltid att gå vilse, hur mycket man än engagerar sig för idéer och koncept. Säkert förhåller det sig så som Karin Boye diktade: ”nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd”.