Människans kärnupplevelse (Human Core Experience)

Däggdjurens biologiska liv på planeten Jorden kännetecknas bland annat av medvetande, reaktionsförmåga och fortplantningsförmåga. Människan, som ju också är ett däggdjur, kännetecknas dessutom av en hög medvetandenivå vilket också för med sig förmågan till självmedvetenhet. Till exempel: jag vet att jag är, jag vet att jag vet.

Denna förmåga till medvetenhet om sig själv och sin omgivning gör det möjligt för oss att avsiktligt rikta in oss på både yttre och inre fenomen, registrera dem och skapa oss en medveten uppfattning om dem. På så sätt uppstår medveten erfarenhet. En del av denna omfattande mentala förmåga är det logiska tänkandet vilket hjälper oss att få en förståelse av skillnaden mellan subjekt och objekt, mellan oss själva och det som förefaller att finnas utanför oss.

Med våra antenner utåt, sinnesorganen, tar vi in signaler som vi antar kommer från en yttre värld, skild från oss av de gränser som kroppen sätter. Vi kan då uppleva att det föreligger en åtskillnad mellan oss själva och en värld som finns utanför oss. Därför drar vi slutsatsen att denna yttre värld har en egen objektiv existens. I själva verket kan dock de signaler som sinnesorganen förmedlar, och antas skapa medvetna inre bilder, inte ge oss några säkra bevis om den faktiska existensen av någon självständigt existerande form eller dimension utanför vår inre personliga upplevelse.

Förmågan till logiskt tänkande har gett oss människor idén att om vi bara kan mäta olika fenomen i den yttre värld som vi antar finns, och göra detta om och om igen med samma resultat, så har vi fått objektiva bevis på att denna yttre dimension faktiskt existerar. Dagens naturvetenskap bygger på detta antagande vilket har rönt stor framgång när det gäller de rent materiella och praktiska aspekterna av människans liv.

Men denna tro att det finns någonting med existens och form utanför våra sinnen skapar en paradox. Vi kan inte ta oss ut ur våra kroppar och från utsidan se vad våra sinnesorgan och våra mätinstrument berättar för oss, det står helt klart. Dessutom är var och en av oss också en enskild och unik varelse. Alltså når varje signal från ”utsidan” en unik individs eget subjektiva sinne, vilket ju har sina egna funktioner, sina egna mentala filter och sina egna tolkningssätt.

Alltså kommer antagandet om en objektivt påvisbar yttre värld alltid att grundas på en persons subjektiva mentala bild. Det torde dessutom knappast vara möjligt att med hjälp av fysikaliska mätinstrument skaffa sig en tillförlitlig objektiv uppfattning om någons inre upplevelse av den värld som just hon ser. De upplysningar som dessa instrument skulle ge måste ju också tas in och bearbetas av unika enskilda sinnen.

Slutsatsen av detta resonemang måste bli att ingen människa kan påstå att hon har en absolut och objektiv kunskap om existens, form eller funktion hos en dimension utanför sitt eget sinne. Vi kan i själva verket inte ens vara säkra på att det finns någon sådan yttre värld.

Vår egen upplevelse av existens och varande, tillsammans med våra personliga reaktioner och tolkningar, ger oss alltså en mer eller mindre tydlig personlig bild av en värld utanför oss själva. De bilderna kan vi berätta om och till en viss grad dela med andra av vårt släkte och enas om en gemensam tolkning. Så uppstår en, för det mesta tidsbegränsad, allmänt erkänd ”sanning”.

Denna ganska långtgående, logiskt försvarbara, slutsats om svårigheten att nå kunskap om en värld utanför vårt sinne underminerar inte betydelsen av sökandet efter ”objektivt” vetande om vi bara kommer ihåg:

• att en mänsklig individ visserligen har en fysisk kropp men är beroende av medvetande och medvetenhet för att uppleva sig själv och sin värld och att det inte är möjligt att avbilda denna unika personliga medvetenhet med tekniska metoder,

• att logiskt tänkande faktiskt bara är en del av det mänskliga sinnets funktioner,

• att vår tids vetenskap i huvudsak handlar om sökandet efter ökad kunskap om tillvarons fysikaliska, det vill säga materiella, dimensioner men utan att beakta själva den mentala grund till att vi överhuvudtaget är i stånd att söka kunskap om någonting.

Medveten observation är därför helt beroende av mentala funktioner. Vi kan registrera och mäta hjärnans neurokemiska processer men vi kan inte säkert påstå att de är den verkliga och enda källan till mentala bilder. Vi skulle lika gärna kunna påstå att den biologiska hjärnans funktioner är fysikaliska reflexer av mentala funktioner. Vi vet faktiskt inte. I brist på mera exakt kunskap kan det vara klokt att acceptera också en sådan tanke. Om vi enbart tror att dessa sant mänskliga mentala funktioner, som skiljer oss från andra djur, bara är biprodukter av några kemiska reaktioner i vår biologiska hjärna så finns det en viss risk att det hos många av oss undergräver både egenvärde, livsmening och livslust.

Det är viktigt att konstatera att det logiska tänkandet, trots sin betydelse för människans liv och samhälle, faktiskt är bara en av sinnets många funktioner. Men – till skillnad från andra djur har vi i hög grad gjort oss beroende av det. Andra varelser lever på samma planet som vi och upplever den fullt ut utan vår utvecklade förmåga till logiskt tänkande. Man kan misstänka att de förmodligen inte tyngs av ständiga krav på objektiva bevis på att deras värld existerar.

Vi människor bör absolut vara tacksamma för att vi i så hög grad är utrustade med en större mental förmåga. Men om vi har en övertro på att enbart vissa av dess möjligheter kan göra våra tillvaro känd och förstådd så riskerar att vi att avvisa sådant som bara kan upplevas men (än så länge?) inte kan förklaras logiskt. Det innebär att vi sätter alltför snäva gränser för möjligheten att söka och förstå en större dimension av det vi kallar verklighet. Det är här som man kan tala om ”människans kärnupplevelse” (human core experience).

Individuell existensupplevelse, och allt som ingår i den, är en absolut, personlig och odelbar helhet. Vi kan försöka dela den med andra. Men det finns inga fysiska möjligheter att låta andra se vårt sinnesinnehåll i sin helhet. Därför kan vi aldrig veta vad en annan person faktiskt ser inom sig.

På denna tankegrund är det möjligt att påstå att den mänskliga kärnupplevelsen är den enda kända verkligheten för oss, alldeles oavsett ursprunget för de signaler och impulser som skapar våra inre bilder. Verklighetsupplevelsen av kropp, av värld och universum, av himmel och helvete, finns i oss själva. Men det är denna helt privata inre upplevelse som får oss människor att söka mera kunskap. Allt för att förstå existensens mysterium. I detta sökande är det nödvändigt att förstå den stora skillnaden mellan en mänsklig individ, ett subjekt som är medvetet om sin egen existens och värld, och att med fysikaliska och statistiska metoder utifrån beskriva denna individ som ett objekt bland andra objekt. Den djupa inre känsla av verklighet som finns i oss alla bör inte kastas i naturvetenskapens papperskorg enbart för att vi inte klarar av att påvisa dess existens och form med logiskt tänkande eller fysikaliska mätapparater. Vi bör också komma ihåg att logiskt tänkande bara fungerar på basis av redan tänkta eller kända sammanhang. Den ”kunskap” som vi på så sätt kommer fram till blir oftast omodern efter kortare eller längre tid. Och fortfarande vet vi inte om den representerar något absolut verkligt eller inte. Det som ännu inte är känt kan man naturligtvis föreställa sig men kan enbart därmed inte beskrivas som en existerande objektiv verklighet. Trots det är det viktigt för oss människor att inte sluta söka kunskap. Vi bör inte beröva oss hoppet att vi kanske är en aktiv del av en mycket större dimension än vi kan föreställa oss.

Observation av de egna mentala processerna, till exempel med tekniker som försätter personen i alternativa medvetandetillstånd, har under tusentals år stimulerat studiet av människans djupa mentala upplevelser. Det har resulterat i teorier och koncept som med tiden har utvecklats till filosofiska skolor och religiösa doktriner, oftast baserade på logiskt utvecklade ”sanningar” men utan möjlighet att bevisa dessa sanningar objektivt. En gång var detta det enda sättet att söka förklaringar till existensens mysterium. Efter introduktionen av naturvetenskapens alltmera komplicerade mätapparater så har det dock uppstått en uttalad skillnad mellan intresset för den mentala upplevelsen som ett medel att förstå existensens mysterium och det uttalade engagemanget för komplicerade teorier och teknologier inriktade på instrumentell mätning och förment ”objektiva” förklaringar av världen.

En persons medvetenhet om sin existens är alltid en unik upplevelse och uppfattas som odelbar helhet inom henne själv. Den innefattar allt som hon i ett givet ögonblick kan ”se” inom sig. Det innebär förstås inte att hon i just detta ögonblick direkt kan komma till en logisk förståelse av det som hennes sinne registrerar, något som var och en som har någon livserfarenhet känner till. Men detta utgör människans själva kärnupplevelse och är grunden för alla antaganden om liv, död, universum och allt det där. Synligt och osynligt, mätbart och omätbart, det som kan förstås och det som ännu inte kan förstås, allt detta ingår som en enda helhet i totaliteten av en människas mentala medvetenhet.

I detta sökande efter vad vi är, och var vi är, borde det vara viktigt att ge lika stort värde åt förståelsen av den mentala upplevelsen av världen som åt den huvudsakligen fysikaliska utforskningen av samma värld. Detta, tillsammans med en stor dos ödmjukhet i stället för den hybris som vi ofta visar när det gäller vår logiska förmåga att slå fast förment absoluta sanningar, skulle kunna utvecklas till en äkta ”human core research”. En forskning som har samma respekt för den mentala delen av människans existensupplevelse som för den fysikaliska utforskningen av dess möjliga dimensioner. Det skulle hjälpa oss i vårt sökande efter kunskap om en tillvaro av vilken vi människor är en del men vars större verklighet vi bara kan ana.