Om Viljan

Om man börjar att fundera på vad ordet vilja egentligen står för så blir man snart förvirrad. Uttrycket används i så många diffust avgränsade sammanhang av både positiv och negativ karaktär. Det kan ge associationer till en människas mognad och integritet, likaväl som det kan associeras till orättmätig självupphöjelse. I relationer mellan människor, det må vara i familj eller samhälle, används begreppet många gånger som en tillrättavisning gentemot den som inte följer vissa grundregler. Man säger ”du vill inte” men menar ”du borde vilja och handla så att vi blir nöjda med dig”. Den som utsätts för detta känner ofta att hon har svårt att leva upp till det som krävs, även om hon kanske har en önskan att göra det. Man förutsätter här att människor har möjlighet att kontrollera alla de inneboende krafter som styr dem. Eftersom människors handlingar ofta sätts i samband med etiska och moraliska värderingar så uppstår lätt frågor om skuld och straff. Lagstiftningen i de flesta utvecklade länder tar hänsyn till om en människa kan förstå betydelsen och konsekvenserna av sina handlingar och om hon är förmögen att påverka dem. Men som enskilda människor avstår vi ofta från att ta sådana hänsyn när vi dömer en annan människa.

Ett välkänt talesätt är: ”om du bara vill så kan du”. Är det verkligen så enkelt? Som om jag utan vidare skulle kunna reglera de energier som styr mina mentala och fysiologiska funktioner och därmed mina handlingar. Men detta sätt att definiera andras viljestyrka, eller brist på viljestyrka, används bara när det gäller deras mentala funktioner. Sällan hör man någon säga till en förlamad ”om du bara vill så kan du gå”. Det vore extremt orealistiskt. Viljan är ju inte en isolerad energi med vilken vi kan styra kroppen efter behag. Genetiskt ärvda och socialt förvärvade mekanismer kan styra oss med större kraft. Viljekraften, den kraft med vilken vi medvetet kan överföra tanke och känsla till handling, kan alltså definieras som resultatet av ett synnerligen komplicerat samspel av ett antal mentala funktioner. Viljekraft kräver i första hand medvetenhet och motivation och är något som speciellt utmärker människan.

Kan då inte ett djur ha en vilja? Alla djur är födda med ett stort antal automatiska program för överlevnad. Ju högre upp på den biologiska utvecklingsskalan, desto större möjlighet har individerna att själva påverka dessa genetiska program. Insekter har inte den minsta möjlighet till egen påverkan av sin genetiska programmering, så långt man känner till. Men människans barn, liksom andra högre däggdjurs ungar, präglas under sin uppväxt också med komplicerade styrprogram för sociala reaktioner och beteenden utöver den den genetiska programmeringen

När en människa, eller en hund, ser något som skrämmer dem, kan båda uppleva en inre drivkraft som får dem att så fort som möjligt avlägsna sig från faran – eller gå till anfall mot den. Detta är en flykt- eller kampreaktion som orsakas både av ärftliga och av inlärda, men omedvetna, programmeringar. Men är detta då ett uttryck för den mentala kraft som vi kallar vilja? Nej, snarare är det ett spontant uttryck för överlevnadsmekanismer vars drivkraft är rädsla. Samma gäller när en hotsituation framkallar en drift att gå till anfall. Här är drivkraften vrede, som dock inte är något annat än en utvidgning av rädslan. Anfall är alltid ett utvidgat försvar. Också här är det överlevnadskrafterna som tar huvudinitiativet och leder till handlingen. Och dessa överlevnadskrafter är vi vanligen omedvetna om. Men äkta viljekraft är en medveten mental förmåga som i högre grad står fri från beroendet av omedveten påverkan. Den kan definieras som en funktion vilken starkt bidrar till valet, inriktningen och manifestationen av en människas medvetna handlingar.

Vi förutsätter alltså oftast att en människa är medveten om sin vilja och att viljan är intimt kopplad till medvetet val och medveten handling och vi räknar inte med de genetiskt och socialt inpräglade påverkanskrafterna. Då sätter man också gärna likhetstecken mellan vilja, önskan och längtan. Men om jag säger att jag vill men inte förmår att låta min vilja övergå till motsvarande handling så förblir detta som jag kallar vilja egentligen bara en önskan eller en längtan. Enbart en önskan är inte tillräckligt stark, och inte heller tillräckligt riktad, för att jag skall kunna träffa ett val och handla i överensstämmelse med det. Vilja och handling krävs för att en önskan ska bli verklighet. Längtan och önskan är naturligtvis inriktade på förändring, eller undvikandet av förändring, men de kan inte åstadkomma detta själv. Grunden till dem är många gånger också skiftande och inte känd. Det gör det svårare att då bestämma sig för ett handlingsalternativ. Om vi alltså inte gör ett för oss själva klart, tydligt och medvetet val så är det svårt att uppbåda så mycket viljekraft att vi vågar handla så att vår önskan övergår till verklighet. Det krävs nämligen mod att genomföra en viljehandling. Ibland krävs stort mod. Därför behöver viljan laddas, inte bara med insikt och förståelse, utan också med våra känslors kraft och en stark och medveten tro på det vi  längtar efter. Tillsammans är detta den starka motivationskraft som kan hjälpa oss att uttrycka vår vilja i handling. En allt mera medveten god vilja, som leder till motsvarande handlingar, är kännetecknet på en människa som växer till mognad och helhet.

Man kan fråga sig om människan också kan hysa en ond vilja. Genom tiderna har många påstått att en medvetet ond vilja inte bara är möjlig utan också verklig. Det som uppfattas som ont ger man då en självständig existens som anses existera antingen i individen eller som en fritt verkande ondskefullt faktor utanför individen. I det senare fallet skulle då individen påverkas till onda tankar, känslor och handlingar av den yttre onda kraften.

Frågan om en yttre, självständigt existerande ond kraft är kanske bäst att lämna åt andra. Men många av oss har svårt att tro att den kraft inom oss som vi kallar vilja skulle kunna existera i en god och en ond variant. Den onda viljan skulle då vara en från den goda viljan helt fristående funktion inriktad på destruktivitet. Naturligtvis är det en fråga om hur man definierar begreppet vilja. Men uppfattningen om existensen av en fristående, medvetet ond, vilja verkar nog oftast bygga på ofullständig kunskap om de ärftliga och förvärvade överlevnadskrafter som verkar inom alla biologiska varelser och som alltid, i högre eller lägre grad, påverkar våra handlingar på ett mycket komplicerat sätt. Eftersom dessa krafter i sina rena uttryck kan vara mycket starka, och många gånger skapar negativa konsekvenser, ger man dem vanligen ett negativt värde. Helt okontrollerade kan dessa funktioner hos människor naturligtvis ge upphov till olämpliga, och ibland direkt farliga, beteenden men de kan aldrig betecknas som en i grunden negativ kraft. I så fall måste också överlevandet, och livet självt, betecknas som negativa krafter.

Det som vi kallar ondska är alltid något som förknippas med människan och hennes handlingar. Vi brukar normalt inte anse att ondska ligger bakom jordbävningar eller andra naturkatastrofer. Inte heller säger vi att en tiger som dödar sitt byte begår en ond handling. Samma överlevnadsmekanismer som vi anser vara naturliga hos andra däggdjur anser vi i så fall att vara onaturliga hos däggdjuret människan. Vi tycker uppenbarligen att människan alltid borde veta bättre än andra djur. Men detta är en starkt överdriven uppfattning om den kunskap och medvetenhet som vi människor i allmänhet har om våra ärvda och inpräglade överlevnadsfunktioner och vår oförmåga att effektivt motverka eller styra dessa grundläggande och livsbevarande krafter. Sedan är det förstås en annan sak att vi ofta ursäktar våra självinriktade och mindre goda handlingar med ett förment gott syfte. Även den värste tyrann anser sig vanligen arbeta för en god sak.

Äkta viljekraft bygger på insikt och medvetenhet och styrs inte i någon högre grad av rent biologiska och omedvetna mekanismer. En sådan äkta vilja är god. Den är god i den bemärkelsen att den också den strävar mot överlevnad men inte enbart i tävlan och konfrontation med annat liv. Istället strävar den för överlevnad genom att söka helhet och harmoni, i oss själva och i den värld vi lever i. En sådan vilja förmår att vid behov gå emot de drivkrafter som biologin vill styra oss med. Enkelt uttryckt kan man säga att en god vilja är laddad med medvetenhet om behovet av omsorg både om mig själv, de andra och allt som är en del av tillvaron. Med viljans kraft kan vi alltså välja och utföra konstruktiva handlingar, eller avstå från destruktiva sådana.

Det enda som kan skapa en äkta viljekraft är insikt, medvetenhet, mod och målsättning. Då blir den viljan god. En persons uttryck för en mindre god vilja bör då hellre definieras som en mindre medveten biologisk och mental överlevnadsfunktion, trots att individen i fråga ofta säger sig vara medveten om vad hon gör och varför hon gör det. Att komma till insikt och självkännedom är svårt och uppnås inte utan ansträngning. Till det behövs lång tid, mycket ödmjukhet och mycket mod. Men det man vinner är mödan värd. Äkta viljekraft uppstår när vi till slut lyckas balansera de biologiska kontrollsystemens krafter med förnuftets, hjärtats och själens energier. En verkligt fri vilja, som är stark nog att gå emot de medfödda överlevnadskrafterna, kan bara födas i insikten om att jag själv är en del av den värld jag lever i, att jag påverkar den och blir påverkad av den och att jag i beslut och handling måste ta ansvar för detta. Paradoxalt nog kan denna frihet, som leder till kraft i beslut och handling, bara växa ur en djup insikt om vårt yttersta beroende.