Negativa känslors onda cirklar

Vi kan under vårt liv inte undgå att drabbas av förluster när det gäller hälsa, arbete, relationer, ägodelar och annan materiell trygghet. När vi upplever hot om att förlora något viktigt inom dessa områden, eller redan har förlorat det, så reagerar vi förstås känslomässigt. Vi kan gripas av oro och rädsla, av saknad och sorg eller av vrede och bitterhet. Om vi dessutom har lagt vår livsmening och självbild i något av detta som vi riskerar att förlora, eller har förlorat, så kan vi uppleva att vi också förlorar känslan av egenvärde och mening. Det gör att vi kanske inte längre ser något mål för vårt liv framför oss. Allt detta utgör starka hotbilder och sätter igång genetiska och socialt förvärvade överlevnadsmekanismer. Så kommer den mentala stressen att öka vilket i sin tur ökar stressnivån i kroppens system. Om belastningen blir för stark eller varar för länge så uppstår risk för både obalans i kroppsfunktionerna och möjligen också vävnadsskador. Detta upplever vi som obehagliga signaler från kroppen som förstås tar sin plats i vårt medvetna sinne. Men den upplevelsen blir till ytterligare en mental stressor som  återverkar på kroppen, och så vidare. Så uppstår de negativa känslornas onda cirklar. I sin förlängning hotar de både kropp och sinne.

Eftersom livet alltid innehåller både förluster och hot om förluster är rädsla något som ingen medveten varelse kan undkomma. Men rädslan har ursprungligen en positiv funktion i alla däggdjurs liv. Den är en urgammal överlevnadsmekanism som skyddar kroppen, och därmed djuret, från skada och död. Man har kallat den här automatiska mekanismen ”kamp eller flykt” reaktion och den startar hos alla däggdjur i mellanhjärnan. Reaktionen sker så snabbt att djuret inte är medvetet om den förrän kroppen faktiskt är redo för flykt eller kamp. Men människan kan skilja sig från de andra djuren genom en betydligt mera komplicerad mental process efter den initiala fysiska reaktionen. I motsats till andra djur äger vi den mentala förmågan att dels hålla kvar känslor av hot och rädsla trots vi inte längre befinner oss i den fysiskt hotande situationen och dels  förmågan att medvetet kunna påverka dem.

Den ena av de urgamla genetiska kroppsreaktionerna på hot förbereder oss fysiskt för strid om rädslan är tillräckligt stark. Men eftersom vi människor vanligen förväntar oss att varje händelse har en orsak så försöker vårt sinne att identifiera orsaken till rädslan. Det skapar ett problem eftersom den livsräddande reaktionen på hot härstammar från tider när rovdjur och andra naturliga faror hotade oss. Den urgamla reaktionen hjälper oss alltså sällan att undvika eller möta hotupplevelser i relationer och samhälle. Sällan känner vi vrede mot naturen, mot väder och vind, för vi vet att vi inte kan påverka dem själva. Å andra sidan vet vi att det är möjligt att bli skadligt påverkad, och bli skadad, av andra människor, organisationer eller sociala system, åtminstone i vår egen uppfattning. Alltså utser vi oftast en sådan orsak till vår rädsla, vare sig det stämmer med verkligheten eller inte. På det psykologiska språket säger man att vi ”projicerar” våra inre bilder och uppfattningar på något. Men om vi utser en yttre orsak till vår rädsla så säger vi också till oss själva att det finns något att vara rädd för och att detta något måste bekämpas om vi skall slippa känna fruktan. Många människor kan då känna för att starta upp en kamp mot det upplevda hotet. Vanligen inte med nävar eller vapen. Istället angriper vi med ord och kanske socialt aggressiva handlingar. Men som de flesta vet så är det ofta svårt att förändra något i människans samhällen både när det handlar om personer eller organisationer och oavsett om dessa faktiskt är orsaken vår reaktion eller inte. Om vi då inte vinner över dessa, faktiska eller förmenta, hot så kvarstår förstås vår känsloreaktion och vi har anledning att fortsätta vara rädda och arga. Men de flesta av oss är också socialt tränade. Därför känner vi många gånger skuld om vi har gått till angrepp. Också dett bidrar till den mentala stressen. Negativa känslor som kvarstår kommer alltså att förstärka stressens onda cirklar. Eftersom vi vanligen inte kan ”döda” orsaken till de hot vi upplever kan vi fastna i en mental fälla om vi både utsätts för de verkliga hotbilderna i en besvärlig livssituation och dessutom också skapar egna mentala hotbilder som inte har sin motsvarighet i den yttre verkligheten. Det kommer att ytterligare öka risken för stressutlöst ohälsa och sjukdom.

Den andra urgamla reaktionen på rädsla är flykt vilket hos nutidens människa vanligen inte innebär att springa med benen utan en flykt från nödvändigheten att gripa oss an problem som har att göra med oss själva, med andra och med vår sociala roll. Vi kan vara medvetna om att vi gör så vilket då ofta bidrar till en dålig självbild eftersom vår flykt ju innebär att vi själva kan konstatera att vi inte klarar av situationen. Också detta kan förstärka känslor av hot i form av otrygghet och oro och således förstärka stressens onda cirklar. I den mest uttalade formen uppstår en upplevelse av hjälplöshet, en känsla av att allt och alla kan hota en utan att man själv kan skydda sig. Den känslan kan ge en mycket hög stressbelastningbelastning på både sinne och kropp. Vi kan förstås försöka att dölja vår rädsla under en mängd yttre aktiviteter och bortförklaringar. Men om vi innerst inne ändå bär på föreställninger om att vi är utsatta för hot så har vi skäl att vara rädda i fortsättningen också. Vi vet ju att vi inte förmådde göra något åt hotet utan flydde. Inte ens genom att låtsas att vi inte är rädda kan vi således undgå att ytterligare förstärka de onda cirklarna.

 Länge närda negativa inre bilder kan till slut också skapa bitterhet. Framför allt gäller det den länge undertryckta vreden. Och bitterhet anses vara en av de mest långvariga och starkast stresshöjande känslorna.

Detta förklarar varför det är livsviktigt för oss att komma tillrätta med vår rädsla och vår vrede. Det finns ett sätt att tackla dessa livets stressorer. Det är inte lätt, men vi kan faktiskt försöka att mildra vår rädsla och vår vrede genom att lära oss att acceptera smärta, sorg och lidande genom att lära oss att känna ödmjuk respekt för livet. Och vi kan lära oss att vara medvetna om att livets gåva alltid också medför förluster och svårigheter. Den insikten hjälper oss att uppbåda mod och styrka så att vi aktivt kan gå vidare med vårt liv. Sedan långa tider har människor vetat att det bästa sättet att möta rädsla är att vara modig nog att se på det man är rädd för. Det ger möjligheten att skilja mellan faktiska hot och våra egna inre bilder. Vi människor kan göra detta med vår förmåga till medvetet förnuftigt tänkande. Så kan vi flytta ett problem från känsloplanet till en nivå av förståelse. Det är alltså möjligt att kringgå urgamla reflexer och automatiska beteenden med medvetna handlingar som styrs av vilja och beslut. Det problem som väcker vår rädsla kan då hanteras på praktiska sätt. Som ett resultat av detta försvagas våra oros- och rädslekänslor. I sagorna illustreras detta symboliskt genom att troll och spöken flyr ljuset.