Smärta och lidande – oskiljbara delar av livet?

Smärta är en oundviklig del av livet. Ingen slipper undan. Alla får vi bära vårt eget mått av smärta, kanske inte bara en gång utan många gånger. Den som fokuserar mest på kroppsfunktioner tänker kanske att kroppssmärtan är den stora plågan medan den som är mera inriktad på mentala funktioner lägger större vikt på känslomässigt utlöst smärta. Men var och en som tvingas uppleva smärta under någon tid kommer dock till insikt om att det i längden inte finns någon absolut gräns mellan kropp och psyke.

Kroppssmärta förknippar vi vanligen med fysiska sjukdomar eller skador. Mental smärta kopplas till basala känslor som sorg och saknad, oro och ångest, rädsla och vrede. Också skuld, skam och bitterhet kan vara komponenter i en psykiskt upplevd smärta men är egentligen specialvarianter av de basala känslorna. Skuld kan till exempel ses som en blandning av både sorg och rädsla baserat på en kontrast mellan min självuppfattning och mina handlingar. Skam går kanske att förstå som en rädsla utlöst av en negativ social värdeskillnad som jag upplever finns mellan mig och andra människor. Bitterheten kommer ur den oförlösta vreden.

Om vi drabbas av ihållande kroppssmärta under någon tid luckras vår upplevda gräns mellan kropp och sinne upp allt mera och det blir svårare att skilja mellan den fysiska och den mentala delen av smärtan. Anledningen till detta är att smärta aldrig är lokaliserad i kroppens vävnader och organ. Där har vi vävnadsskador, inflammationer och kemiska processer. Men de är inte samma sak som upplevelse av smärta. Om vi kanske utesluter hjärnan, som ändå är ett kroppsorgan, kan vi slå fast att smärta inte är lokaliserad till själva kroppen. Vi känner att smärtan finns där men smärtupplevelsen finns i sinnet. Men hjärnan samverkar också hela tiden med sinnet. Rent filosofiskt torde det inte var lätt att säga vilket av dem som spelar huvudrollen för smärtupplevelsen. Dagens hjärnfysiologer menar dock vanligen att det är hjärnan som är den avgörande faktorn. En sak tycks dock vara säker: en förlängd upplevelse av smärta lokaliserad till kroppen skapar också psykisk smärta och bådadera kommer att aktivera stressystemet vilket i sin tur påverkar kroppens vävnader och organ som reagerar med att via hjärnan sända ytterligare störande signaler till sinnet. En negativ feed-back cirkel uppstår som kan förstärka smärtupplevelsen. Vi måste alltså förstå att processerna i kroppen visserligen sänder signaler till hjärnan men utgör inte själva smärtan. De är bara grundmaterialet som skapar en mental upplevelse av smärta. 

Smärta, i den mening som här har beskrivits, har i alla tider ansetts ha ett samband med lidande, liksom lidande med smärta. Men det finns en skillnad mellan de två typerna av upplevelse. Vi kan bära ett visst mått av fysisk smärta och vi kan lära oss att tolerera den utan att anse att vi lider. Det är lätt att känna igen detta hos en människa. Hon förmedlar något annat till oss än de som upplever att de lider. Trots detta är smärta och lidande mycket ofta en sammanblandad upplevelse hos människan. Varför är det då så att en del människor med  smärta upplever att de lider och andra inte?

Det finns mycket skrivet om denna gåta. Men det som kan beskrivas och mätas utifrån avslöjar vanligen inte mycket om smärtans eller lidandets sanna natur. Poeter kommer nog en sådan upplevelse närmare än naturvetenskapen gör. Det verkar vara nödvändigt att själv ha upplevt smärta och lidande för att förstå dess natur. Frågeformulär och mätapparater tycks inte vara till någon större hjälp. 

Lidandets anatomi ser kanske ut så här:

För att en smärtupplevelse skall övergå till lidande krävs några faktorer. En av dessa är i många fall en djup känsla av att ha förlorat personlig frihet och en given plats i livet. Det kan utmynna i en djup känsla av att inte längre vara en del av människosamhället eller av tillvaron i sin helhet. En förlust av den djupa, men undflyende, känslan av rätten att existera och tillhöra. Kanske kan den känslan förstås som en spontan medvetenhet om vår innersta identitet. Somliga skulle kalla den vår själsliga eller andliga identitet. Det finns egentligen inget behov av att vetenskapligt analysera denna känsla av att vara en självklar del av det vi kallar existens och verklighet och att samtidigt uppleva sig vara en unik individ bland andra unika individer. Vi är spontant medvetna om detta i vårt innersta och kan känna igen det som en känsla av frihet, av lätthet, av glädje och av tillit och tillhörighet, något som ju påverkar all vår självupplevelse och livsupplevelse. Det ger oss förvissning om att vara älskad och att kunna älska och, framför allt, en tro på att gränser kan överskridas även om det måste bli med smärta. En tro på att absoluta gränser inte existerar. Den känslan är rakt motsatt till den upplevelse av instängdhet, brist på rymd och förlust av frihet som kännetecknar lidandet.

När smärta övergår till lidande förlorar vi inte vår innersta, vår själsliga, identitet. Men vi förlorar tron på den. Vi kan lära oss det av människor som reser sig ur sitt lidande. När de återfinner tron på denna djupa och subtila upplevelse av själv och värld så känner de alltid igen den och vet att den har funnits i dem hela tiden även om de inte kunde gripa tag om den. Om vi alltså förlorar kontakten med denna personliga förvissning om vem vi är och vad vi är kan en länge bestående fysisk eller mental smärtupplevelse bli alltför tung att bära. Vi ställs inför en allt starkare känsla av instängdhet och en minskande känsla av syfte och mening. Då kan vi välja att lägga oss ner och ge upp upp hoppet eller så börjar vi att slåss mot sådant som är oundvikligt och förslösar de krafter vi har kvar.

Dessa insikter är inte nya. De är en del av människosläktets långa historia, av erfaren-heter som har vunnits under långa tider. Det som gör det svårt att enas om vad de egentligen kan lära oss är den språkliga förvirringen om begreppet ”lidande”. Ordet kan definieras på många sätt. För somliga är varje svårighet en smärta och varje smärta ett lidande. Andra gör en tydlig skillnad mellan lidande och smärta. Åter andra tänker inte ens på smärta när de definierar lidandet.

Vad innebär då den upplevelse av vår innersta identitet som är så viktig för vår livsförmåga, vare sig den är medveten eller omedveten? Föreställningar om denna transcendenta dimension av självupplevelsen finner man i många mytiska berättelser och i många religioner. I kristendomen blir de till exempel tydliga genom dess betoning på att den yttersta principen, Gud, är kärlek och att allting, även vi, skapades ur denna kärlek. Vi tillhör. En sådan inre bild kan svara mot vår längtan efter att vara någon, att existera, och den kan lugna vår oro för att förlora detta, en konsekvens av människans medvetenhet om sig själv och sin dödlighet.

En ofrånkomlig cirkel sluter sig. Från vårt första ögonblick på denna jord har vi alla behov av att bli sedda och accepterade, att vara trygga. Men vare sig vi vill eller inte kan vi aldrig undkomma den fysiska smärtan som ju i längden också skapar otrygghet. Men fysisk smärta är en av livets skyddande grundprinciper. Därför bör man se också den som i grunden god eftersom den lär oss, och djuren, att undvika faror. I den meningen skyddar smärtan livet. Men låter vi smärtan få oss att glömma vår innersta identitet, vårt absoluta mänskliga värde, så glömmer vi också vad vi är i det som vi kallar verklighet. Ingenting kan dock ändra det faktum att vi är en del av allting och att allting är en del av oss. Vi tillhör den verklighet vi lever i, vare sig vi vill acceptera det eller inte. Glömmer vi detta så kan ett livsproblem, som skulle kunna övervinnas, kasta oss in i lidandet och som en följd av detta krymper vi och förtvinar som människor. I den situationen måste vi åter öppna oss för det som vi hade hela tiden men inte kunde tro: att vi, trots upplevda svårigheter, är fria att göra val i tron på att det finns en mening med var och en av oss. Vi kan göra oss en inre bild av att vi utgör droppar i ett ändlöst hav av sammanhang. Ett hav som vi i verkligheten aldrig hade lämnat. Även om livet i vår kropp och i denna värld garanterar oss upplevelsen av smärta, ibland mycket svår, så kommer vi att veta var vi har vår hemortsrätt. Viktor Frankl har i en av sina böcker skrivit att ”lidande slutar att vara lidande i det ögonblick som vi känner att det har en mening”. Så förblir vi levande trots smärtan, trots att vi vet att kroppen måste dö. Då segrar inte lidandet.