Omvänd blickriktning

Har du någon gång varit i den situationen att du, kanske med en förbluffad och frustrerad känsla, upptäckt att du inte tycks motsvara den produktbeskrivning av människan som kloka och lärda människor arbetat fram. Kanske har du också försökt att leva upp till den normen för att därmed bli en ”normal” människa?

Ja, förlåt att jag blir så närgången. Men jag känner själv att det är något konstigt med alla de seriösa beskrivningar som ur fysikaliskt, anatomiskt, fysiologiskt, psykologiskt, filosofiskt, religiöst, magiskt och vilket perspektiv som helst slår fast vad en människa är och hur hon egentligen skall fungera. Inte så att jag misstänker att alla dessa djupt tänkta och mödosamt framforskade produktspecifikationer skulle vara oseriösa. Tvärt om. De flesta är tydliga, klara och har ett logiskt sammanhang. Det är bara det att man sällan träffar på ett exemplar av släktet homo sapiens som, utifrån sett, helt och hållet fungerar efter dessa normer. Det känns otillfredsställande.

Kan det kanske vara så att medelvärdet av många beskrivningar av många föremål av samma art blir till en definition av ett slags medelföremål? Finns det ett sådant medelföremål? Under den lyckliga period i mitt liv när jag hade rätt att ordinera hålfotsinlägg lärde jag mig i alla fall att de hålfotsinlägg som tillverkats för att passa alla egentligen inte passade någon riktigt bra. Den framräknade normalfoten var inte så vanlig, milt sagt.

Så kan det nog också vara när det gäller överensstämmelsen mellan en viss människa och än så vetenskapliga beskrivningar av normalmänniskan. Ändå borde vi kunna ha kvar ett hopp om att en dag möta en människa som stolt och lycklig bär stämpeln om KRAV-godkännande på sin panna. En normalmänniska som kroppsligt, psykologiskt och socialt motsvarar de framräknade produktspecifikationerna. Fast, då gäller det förstås att möta henne i exakt rätt ögonblick när alla hennes rörliga system och egenskaper befinner sig i ett läge som stämmer med den fastställda normen. Men det blir nog svårt. Med hålfotsinlägg är det litet lättare när det gäller den saken De ändrar inte form och beteende i första taget. Men en människa som är så snabbt föränderlig i alla sina system, inklusive fötterna?

Där gick nog det sista hoppet om att träffa en levande människa som skulle kunna utgöra en mall för mig. Ett slags pepparkaksform som jag skulle kunna stansa ut mig själv med. Något av mig skulle naturligtvis behöva skäras bort – det blir ju alltid lite deg över när man gör en pepparkaksgubbe. Men det skulle det kanske vara värt i utbyte mot att bli en normal män-niska? Å andra sidan, om det fanns en sådan levande norm, skulle jag då själv kunna känna mig hel om delar av mig skärs bort?

Om jag nu tillhörde dem som tror att en vederhäftig, seriös och exakt normbeskrivning av en människa skulle vara möjlig så skulle jag bestämt avvisa den sista frågan. Beskrivningen skall ju på ett strikt sätt spegla normalproduktens egenskaper. Ingenting annat. Det skulle inte vara frågan om produktens syn på saken. Vad produkten möjligen känner och tycker hör inte till de hårda data som en naturvetenskapligt hållbar produktspecifikation måste bygga på. I så fall vore ju en bedömning och klassificering av produktens kvalitet och funktion inte möjlig. Och det skulle göra det betydligt svårare att till exempel använda samhällsresurser på ett absolut riktigt sätt för att hjälpa så många som möjligt att komma närmare en nationellt antagen hälsonorm. När detta nu har sagts märker jag att en liten grabb reser sig inom mig och skriker rakt ut: Jag vill inte bli normal! Jag vill vara mig själv!

Just det, jag vill vara mig själv. Nu blir motsättningen synlig. Skillnaden mellan att se på män-niskan och att vara en människa. Det spelar ingen roll hur noggrann och välment en beskriv-ning av människan är. Den kan aldrig bli samma sak som att vara en människa. Att leva innebär att se och uppleva tillvaron inifrån och ut. Min egen upplevelse av mig själv och det som omger mig är min enda möjliga verklighet. Och det är sannolikt det närmaste jag kommer själva Verkligheten.

Officiella beskrivningar av vad en människa är riktar sig vanligen utifrån och in mot ett slags medelmänniska. Men varje människas tankar, känslor och föreställningar är personliga och kan inte observeras och mätas direkt, vare sig av maskiner eller av andra människor. Det är med den uppsättningen personliga egenskaper som vi upplever oss själva och världen, reagerar på den och agerar i den. Slutsatsen av detta blir att en insikt om skillnaden mellan vad vi i verkligheten är och hur vi utifrån beskrivs, vare sig de normerna är statistiskt eller filosofisk framtagna, är nödvändig när vi vill hjälpa oss själva, eller andra, att växa till större mognad, helhet och inre harmoni. Grunden för ett sådant arbete måste då vara vår inifrån och ut upplevelse. Men eftersom vi människor också behöver logisk och förnuftsmässig förståelse, både av oss själva och av den tillvaro vi lever i, bör vår personliga upplevelse naturligtvis kompletteras med trovärdiga ”utifrån och in” kunskaper.

Bara om vi växer till ökad medvetenhet och större insikt kan vi undan för undan påverka våra tankar, våra känslor och våra handlingar i en mera mogen riktning. Men det gäller att under arbetets gång aldrig glömma bort att ingen av oss kan ”växa till sig själv” genom att bara ha en allmän produktspecifikation av människan som målbild. Men det är förstås inte heller praktiskt att enbart hålla sig till en alldeles egen uppfattning om sig själv och världen. Det resulterar istället i ökad inre splittring och därmed minskad harmoni i livsupplevelse och livsfunktion. När det gäller att förstå och förändra sig själv behövs båda blickriktningarna. Utifrån och in perspektivet är viktigt men inifrån och ut perspektivet är avgörande.