Vem är jag

Kunskap och erfarenhet om oss själva lagras i medvetandets olika djup. Det finns en typ av medveten självupplevelse när vi är vakna. Det är den minsta delen, skalet på äpplet. Därunder ligger en mycket större del av vår kunskap om oss själva i det som vi kallar ”det undermedvetna”. På detta plan lagras glömda minnen av smärta, hot, rädsla och glädje. Mentala styrmönster för våra försvars- och överlevnadsmekanismer ligger också gömda där likaväl som mentala bilder som inverkar på våra val i livet. Mycket av detta skapas inom oss medan vi fortfarande är barn och vanligen är vi inte medvetna om det. I den ytligaste delen av det undermedvetna föds nya tankar och idéer, det vi kallar kreativitet. Och i de för oss okända djupen, de som man också kan kalla ”det omedvetna” sker den märkliga process som omvandlar vår upplevelse till kemiska skeenden som styr kroppen och som omvänt också förvandlar kemiska händelser i kroppen till denna svårförklarliga funktion som vi kallar medvetande.

Om vi försöker att nå ned till medvetandets djup kan vi upptäcka att det vi upplever som kärnan i oss verkar vara något unikt, vackert, harmoniskt och helt. Inte att förväxla med egocentricitet som är någonting helt annat. Sedan tusentals år är detta slags djupa självkännedom känd genom berättelser om upplevelser som benämnts som frälsning, upplysning, satori och nära döden erfarenheter samt genom meditation och andra liknande tekniker som syftar till att medvetet tränga in i det undermedvetna. Vanligen beskrivs de här erfarenheterna mera som en svårgripbar, intuitiv upplevelse av personlig helhet och samhörighet med allt som existerar än som en logisk och rationell förståelse av sig själv.

Varje människa söker trygghet i sitt liv. Tillfällig trygghet kan vi finna genom att skapa oss en identitet som kan accepteras av andra. Om de andra accepterar denna självbild blir det lättare att uppleva trygghet och mening. Åtminstone i det sociala livet.

I vår kultur beror identitetsupplevelsen - den jag tror att jag är - vanligen på tidig inlärning. Redan som små barn lär man oss vad vi är och vad vi borde vara, hur vi skall tänka, känna och handla för att bli accepterade av andra. Och så småningom vet vi kanske bara att vår identitet är just de egenskaper som kan accepteras av omgivningen. För att uppleva trygghet och mening tror vi då ofta att vi är bundna till denna roll för att bli godkända av människor som vi har relationer till.

I kulturer som i hög grad prioriterar användbarhet, duglighet och prestationsförmåga blir den egna identitetsuppfattningen huvudsakligen socialt inriktad. Speciellt om man i en sådan kultur lägger stor moralisk vikt vid andras behov, eller vid behov som uttrycks av starka, krävande ledare och organisationer. De flesta människor lyckas att anpassa sig i någorlunda acceptabel grad till sådana normer och blir då positivt bekräftade av sin omgivning vilket åstadkommer en känsla av trygghet i livet. Att klamra sig fast vid den sortens yttre trygghet kräver dock att ingenting förändras, vare sig i omvärlden eller i vår egen förmåga att hantera den. Men förändringar är oundvikliga och vi kan sällan undfly dem. Också kroppen tillhör den ”yttre världen” och dess prestationsförmåga kommer med tiden att undergå förändringar i form av skador, sjukdomar eller åldrande.

Betraktar man detta från en existentiell synvinkel så kan man förstå att en självbild som enbart är inriktad på framgångar i människans värld är bokstavligen livsfarlig. Om det sker en större förändring av min prestationsförmåga, eller i min omvärld, så fungerar den roll som jag känner att jag måste spela bland andra för att bli bekräftad inte längre. Och om jag skulle uppleva att denna roll är jag, min förment verkliga identitet som nu tas ifrån mig, så uppstår frågan: Vem och vad är jag nu? I denna inre osäkerhet finns en risk att jag inte längre kan se en mening med mig själv och mitt liv och därmed förlora min känsla av inre trygghet.

Vår innersta identitetsupplevelse - det som filosofer kallat ”Självet” - säger oss att vi är unika individer med ett absolut människovärde, oavsett hur vi presterar i världen eller blir accepterade av andra. Självet längtar alltid efter växt och mognad för att finna en djupare upplevelse av mening och helhet vilket ju är en viktig del av det som vi upplever som trygghet i livet. Självet representerar alltså en identitetsupplevelse som inte har något absolut behov att bli bekräftad av andra. Vem behöver övertyga oss om vår längtan efter kärlek, harmoni och helhet?

Vår innersta längtan kommer alltid att vara en önskan om större helhet och djupare känsla av mening i vårt liv. Den människa som identifierar sig själv med sin sociala roll söker att skapa trygghet genom att undvika, eller hantera, förändringar i den yttre världen med hjälp av förnuft, logiskt tänkande och rationella handlingar. En människa som är medveten om sin djupaste identitet, sitt Själv, finner trygghet inte bara på grund av detta men också genom att förändra sig själv mot en större upplevelse av harmoni, helhet och livsmening. För detta behöver hon förstås förnuft och rationellt tänkande men i lika hög grad känslans och intuitionens insikt i sina egna djup.