Om Viljan

När man börjar fundera på vad ordet vilja egentligen står för blir man snart förvirrad. Uttrycket används i så många diffust avgränsade sammanhang av både positiv och negativ karaktär. Det kan ge associationer till en människas mognad och integritet, likaväl som det kan associeras till orättmätig självupphöjelse. I relationer mellan människor – det må vara på familjeplanet eller på samhällsplanet – används begreppet många gånger som en till-rättavisning gentemot den som inte följer vissa grundregler. Man säger ”du vill inte” men menar ”du borde vilja och handla så att vi blir nöjda med dig”. Den som utsätts för detta känner ofta att hon har svårt att leva upp till det som krävs, även om hon har en önskan om att göra det. Man förutsätter obetänksamt att vi människor i de flesta situationer har möjlig-het att kontrollera de krafter som styr oss. Eftersom människors handlingar ofta har sam-band med etiska och moraliska värderingar så uppstår lätt frågor om skuld och straff.

Lagstiftningen i de flesta länder tar hänsyn till om en människa kan förstå betydelsen och konsekvensen av sina handlingar och är förmögen att påverka dem. Men som enskilda människor avstår vi ofta från att ta sådana hänsyn när vi dömer en annan människa. 

Ett välkänt talesätt är: ”om du bara vill så kan du”. Är det verkligen så enkelt? Som om jag utan vidare skulle kunna reglera de energier som styr mina mentala och fysiologiska funktioner och därmed mina handlingar. Men detta sätt att definiera andras viljestyrka, eller snarare brist på viljestyrka, används bara när det gäller deras mentala funktioner. Sällan hör man någon säga ”om du bara vill så kan du i fortsättningen låta bli att tömma blåsan”. Det vore extremt orealistiskt.

Viljan är inte en isolerad kraft med vilken vi kan styra oss själva efter behag eftersom den ofta måste övervinna nedärvda och socialt förvärvade biologiska och mentala överlevnads-mekanismer som styr oss med större kraft. Viljekraften, den kraft med vilken vi medvetet kan överföra tanke och känsla till handling, kan alltså definieras som resultatet av ett syn-nerligen komplicerat samspel av ett antal mentala funktioner. Viljekraft kräver i första hand medvetenhet och är därför något som speciellt utmärker människan.

Kan då inte ett djur ha en vilja? Alla djur är födda med ett stort antal automatiska program för överlevnad. Ju högre upp på den biologiska utvecklingsskalan, desto större möjlighet har individen att själv påverka dessa genetiska program. Insekter har inte den minsta möj-lighet till egen påverkan av sin genetiska programmering, så långt man vet. Men människo-barnet, liksom ungarna till andra högre däggdjursarter präglas, utöver den ärftliga pro-grammeringen, under sin uppväxt också med komplicerade styrprogram för sociala reak-tioner och beteenden.

När en människa, eller en hund, ser något som skrämmer dem, kan båda uppleva en inre drivkraft som får dem att reagera så att de så fort som möjligt avlägsnar sig från faran – eller går till anfall mot den. Denna reaktion kan orsakas både av ärftliga och av inlärda, men omedvetna, programmeringar. Men är detta då ett uttryck för det vi kallar vilja? Vanligen inte. Det rör sig här snarare om ett spontant uttryck för överlevnadsmekanismer vars drivkraft är rädsla. Samma gäller när situationen framkallar en drift att gå till anfall. Här är drivkraften vrede, som dock inte är något annat än en utvidgning av rädslan. Anfall är ett utvidgat försvar. Fortfarande är det överlevnadskraften som här tar initiativet och åstad-kommer handlingen. På samma sätt kan lust och begär styra oss. Äkta viljekraft är med-veten och står i högre grad fri från beroendet av rädsla, vrede och lust.

Man kan definiera viljan som en funktion vilken bidrar till valet, inriktningen och manifest-ationen av en människas handlingar. Vi förutsätter normalt att människan är medveten om sin vilja och att viljekraften är intimt kopplad till medvetet val och medveten handling. Omedvetna inre drivkrafter brukar vi inte definiera som vilja. Men om jag säger att jag vill men inte förmår att låta min vilja övergå till motsvarande handling, så är detta som jag kallar vilja egentligen bara en önskan eller en längtan. Enbart en önskan är inte tillräckligt stark, och inte heller tillräckligt riktad, för att jag skall kunna träffa ett val och handla i överens-stämmelse med det. Det krävs viljekraft för att manifestera en önskan i handling. Både längtan, önskan och vilja är inriktade på förändring eller undvikandet av förändring. När det gäller längtan och önskan är grunden till dem många gånger skiftande och inte igen-känd. Det gör det svårare att bestämma sig för ett handlingsalternativ. Men om vi inte träffar ett klart och tydligt medvetet val inom oss är det svårt att uppbåda så mycket vilje-kraft att vi vågar låta vår önskan övergå till handling. Det krävs nämligen mod att genom-föra en viljehandling. Ibland krävs stort mod. Därför behöver viljan laddas, inte bara med insikt och förståelse, utan också med våra känslors kraft och en stark och medveten tro på det vi önskar eller längtar efter. Tillsammans är detta den starka motivationskraft som kan hjälpa oss att uttrycka vår vilja i handling. En allt mera medveten god vilja – som leder till motsvarande handlingar – är kännetecknet på en människa som växer till mognad och helhet.

Man kan fråga sig om människan också kan hysa en ond vilja. Genom tiderna har många påstått att en medvetet ond vilja inte bara är möjlig utan också verklig. Det som vi uppfattar som ont ger man då en självständig existens vilken anses ha sitt ursprung antingen i indivi-den i form av en från de biologiska överlevnadsmekanismerna fristående medvetenhet med destruktiva avsikter, eller som ett fritt verkande ondskefullt medvetande utanför indi-viden. I det senare fallet skulle individen då påverkas till onda tankar, känslor och hand-lingar av den yttre onda kraften.

Frågan om en yttre, självständigt existerande, ondska lämnar jag åt andra. Jag själv har svårt att tro att den kraft inom oss som vi kallar vilja skulle kunna existera i en god och en ond variant. Den onda viljan skulle då vara en från den goda viljan helt fristående funktion in-riktad på destruktivitet. Naturligtvis är det en fråga om hur man definierar begreppet vilja. Men, som jag ser det bygger uppfattningen om att en fristående, medvetet ond vilja skulle vara möjlig på ofullständig kunskap om de biologiska överlevnadskrafter som verkar också inom människan och som alltid, i högre eller lägre grad, påverkar hennes handlingar. Den mänskliga individens nedärvda överlevnadskrafter är i huvudsak inriktade mot individen själv, precis som hos de andra djuren. Eftersom dessa krafter i sina rena uttryck kan vara mycket starka, och många gånger skapar negativa konsekvenser för omgivningen, ger man dem ofta ett generellt negativt värde. Helt okontrollerade kan dessa funktioner hos män-niskor naturligtvis ge upphov till olämpliga och ibland direkt farliga beteenden, men de kan aldrig betecknas som i grunden negativa krafter. I så fall måste själva livet och över-levandet betecknas som negativa krafter.

Om man tänker efter så är det vi kallar ondska alltid något som förknippas med människan och hennes handlingar. Vi brukar inte anse att ondska ligger bakom jordbävningar eller andra naturkatastrofer. Inte heller säger vi att en tiger som dödar sitt byte begår en ond handling.  Samma överlevnadsmekanismer som vi anser vara naturliga hos andra däggdjur anser vi vara onaturliga hos däggdjuret människan. Vi tycker uppenbarligen att människan borde veta bättre än andra djur. Men då har man en starkt överdriven uppfattning om den kunskap och medvetenhet som vi i allmänhet har om våra nedärvda och inpräglade över-levnadsfunktioner och våra möjligheter att effektivt motverka eller styra dessa krafter.

Sedan är det förstås en annan sak att vi ofta ursäktar våra självinriktade och mindre goda handlingar med ett förment gott syfte. Även den värste tyrann anser sig vanligen arbeta för en god sak.

En äkta viljekraft bygger på insikt och medvetenhet och styrs inte i någon högre grad av rent biologiska och omedvetna mekanismer. En sådan äkta vilja är god. Den är god i den bemärkelsen att också den strävar mot överlevnad. Men inte i tävlan och konfrontation med annat liv, utan mot helhet och harmoni, i oss själva och i den värld vi lever i. En sådan vilja förmår att vid behov gå emot de drivkrafter som biologin vill styra oss med. Enkelt uttryckt kan man säga, att en god vilja är laddad med medvetenhet om behovet av omsorg om mig själv och om allt som ingår i tillvaron. 

En människas liv kan liknas vid en trädgård som hon har fått att förvalta. Trädgårdens skönhet är naturligtvis avhängig av det som växer i den, men i lika hög grad också av inne-havarens sätt att sköta den samt av de konsekvenser som skötseln ger. Vilka växter vill hon ha bort? Vilka vattnar hon och ger näring?

I arbetet med vår trädgård, vårt liv, är det som om vi skulle använda oss av en dubbel träd-gårdsslang, som antingen kan spruta näringslösning i form av kärlek, omsorg och med-känsla, eller utrotningsmedel i form av destruktiva handlingar som grundar sig på rädsla och vrede. De händer som hanterar trädgårdsslangen kan då antingen vara vår medvetna goda vilja som styrs av medveten motivation. Eller också är händerna på trädgårdsslangen vår rädsla som styrs av omedvetna biologiska och mentala överlevnadsprogram. När enbart de omedvetna krafterna får vattna vår trädgård är den medvetna individen förstås inte med och bestämmer och då uppstår förr eller senare obehagliga överraskningar. Om den med-vetna viljan i stället får sköta trädgårdsslangen är möjligheten att få en vackert blommande och levande trädgård betydligt större.  

Här finns nu tre valmöjligheter för händerna på trädgårdsslangen: 1) vad skall växterna duschas med, näringslösning eller utrotningsmedel 2) mot vilka växter detta skall riktas och 3) med vilket tryck sprutar man detta mot växterna. Det är här som vi måste göra oss med-vetna om vad och vem som hanterar trädgårdsslangen. Annars kan det gå alldeles galet, trots att vi kanske trodde att vi handlade med en god vilja. 

I vårt livs trädgård växer alltid både rosor och tistlar. Vi vill naturligtvis alla helst se rosor och önskar oss sparsamt med tistlar. Då krävs det att vi vattnar medvetet. Om vi blir så ivriga att utrota tistlarna att vi besinningslöst, och med alltför stort tryck, sprutar utrotningsmedel mot dem, kommer det med all säkerhet att också stänka på rosorna, som då kanske dör.

Det finns alltså anledning att tänka och känna efter innan vi med allt för stor kraft kastar oss över det som skrämmer oss och som vi uppfattar som något ont. Annars riskerar vi att för-störa också det goda som vi vill ha.

Ibland blir vi betagna i tistlarnas skönhet när de blommar – tistlar kan ha vackra blommor trots att de i trädgården måste anses vara ett ogräs – och vattnar dem därför med närings-lösning utan att tänka efter. Då kommer tistlarna att växa och till slut ta över trädgården och rosorna får inget utrymme att växa och blomma.

Så blir det om vi okritiskt låter längtan och lust dra oss till det som kortsiktigt ser ut att vara bra men långsiktigt kommer att göra livet svårare. Hur många förhoppningar om ett lättare liv, eller om ett bättre samhälle för den delen, har inte vänts i sin motsats därför att man, utan att förstå sammanhangen, gav blommande tistlar näring.

Är vi å andra sidan alltför rädda för att rosorna inte skall kunna hävda sig bland tistlarna, duschar vi dem kanske med näringslösning under alltför starkt tryck. Då kan det hända att de dränks eller spolas bort. En hel del av näringslösningen kommer då också att stänka på tistlarna så att de växer bättre.

Det är så lätt att i iver eller oro älska till döds. Omedvetet börjar vi utöva makt över dem vi älskar och är alltför rädda om. I vår omedvetenhet ger vi aggressionen namnet kärlek. Det enda som kan rädda oss själva, och dem vi skadar med vår förmenta kärlek, är återigen ökad medvetenhet. Då skapas en medveten vilja och den kommer att vara långsiktigt god. Vi kan då gå emot vår egen rädsla och smärta och i den sanna kärlekens namn avstå från att för-söka styra och bestämma i andras liv och i världen.   

Med viljan kan vi alltså medvetet välja och utföra en handling – eller avstå från den. Det enda som kan skapa en äkta viljekraft är insikt, medvetenhet, mod och mål. Då kommer den viljan att vara god. En viljekraft som förefaller vara ond skall man nog istället känna igen som mindre medvetna, biologiska och mentala överlevnadsfunktioner, trots att individen ifråga ofta påstår att hon vet vad hon gör och varför hon gör det.

Att komma till insikt och självkännedom är svårt och uppnås inte utan ansträngning. Till det bygget behövs mycket tid, mycket ödmjukhet och mycket mod. Men det man vinner är mödan värd. Den äkta viljekraften uppstår när vi till slut lyckas balansera de biologiska styrsystemens krafter med själens och andens energier. En verkligt fri vilja, som är stark nog att gå emot överlevnadskrafterna, kan bara födas i insikten om att jag själv alltid är en del av den värld jag lever i, att jag påverkar den och blir påverkad av den och att jag i beslut och handling måste ta ansvar för detta. Paradoxalt nog kan den medvetna frihet som leder till kraft i beslut och handling bara växa ur en djup insikt om vårt yttersta beroende.